Implementering?

 

Alla medlemsstater inom EU måste införa EU:s tvingande lagregler i sina nationella regler. Det är bara när det ges ett uttryckligt undantag som respektive land själv kan få avgöra vad som behöver skrivas in i lagarna.

Vad EU skriver in i sina direktiv är en miniminivå men det står varje land fritt att införa ännu strängare regler.

Det som kom från EU i form av ett Ändringsdirektiv till Vapendirektivet innehöll vissa tvingande regler. Men inte på långt när så många som man nu hittar i den lagrådsremiss som Regeringen har presenterat för Lagrådet. I den återfinnes gamla idéer från Doris Högnes vapenutredning SOU 2013:7, regler som redan då stötte på så massiv kritik att de slopades.

Om man i en lagrådsremiss, som ju sedan ska bli en proposition, föreslår regler som är strängare än den nivå som EU kräver ska man ärligt redovisa detta och inte ljuga och säga att "detta krävs av EU" när inte påståendet är sant.

Sverige har redan en mycket sträng vapenlagstiftning. I stort sett har vi redan allt det som EU kräver som miniminivå. Vi har femårslicenser, vi har samkörning av register, vi har läkares rapportering av patients olämplighet, vi har särskilda krav för olika typer av vapen. Genom att vi i Sverige bara har en typ av vapentillstånd, dvs licens (i många andra länder har man dels licens, dels ett enklare förfarande som enbart innebär en rapportering, inte en formell licens) innebär detta att våra vapenägare alltid prövas enligt de strängaste reglerna i EU:s vapenlagstiftning.

Men hos en del politiker finns en ambition att "Sverige ska vara bäst i klassen och ett föredöme för övriga länder". En inställning som varmt påhejas av Regeringens särskilda rådgivare i vapenfrågor som alla är hämtade från den polisiära sektorn (se artikel i Vapenägaren 1-2017). Det är hur tydligt som helst att en stor del av lagrådsremissen är dikterad av dessa rådgivare och att de har passat på att damma av gamla och tidigare underkända idéer om bl.a. licens på magasin.

Det är ingen hemlighet att Polismyndigheten hade en man på plats i Bryssel för att idka lobbying emot halvautomatiska gevär. Särskilt sådana som kunde använda stora magasin. Detta var Polismyndighetens egen agenda och ingick inte i den hållning som meddelats av Riksdagen och som Sveriges sändebud skulle redovisa i Bryssel. Dessutom var Polismyndighetens nedskickade personal uppbackad av dåvarande inrikesminister Anders Ygeman och i efterhand skyddade av justitieminister Morgan Johansson. Ygeman försökte i det längsta att slingra sig vid utfrågning i Riksdagen och Johansson försökte hemligstämpla protokollen där det framgick att man drev en annan linje än Riksdagens.

Att Polismyndigheten sedan länge är starkt negativ till dynamiskt skytte (IPSC) är heller ingen hemlighet. Det är ju i dessa skyttegrenar man använder halvautomatiska gevär med stora magasin.

Det är återigen Breiviks anda som svävar över formuleringarna. Men allt detta är förgäves. Man kan stifta hur många lagar man vill, kriminella och terrorister bryr sig inte om det. De har sina egna lagar och sina egna leverantörer av vapen och vapendelar. Detta klarar inte Polismyndigheten av att bekämpa, därför förföljer man legala vapenägare med extra pålagor och regler som enbart syftar till att göra det ännu svårare att vara legal vapenägare.