Skanåkers krönika:Idrott och politik

 

Idrott och politik hör inte ihop, det har jag alltid hävdat.

Men just nu känns det lite svårt att förfäkta denna åsikt när idrotten ändå drabbas av politiska händelser.

Idrott ska vara det givande mötet mellan människor som hyllar principen om tävlande på lika villkor och att bäste man förtjänar att vinna. Idrott är en ädel tävlan och helt fjärran från huliganer och andra bråkstakar som bara begagnar sig av idrottens täckmantel för att utöva sina primitiva våldslustar.

När idrottsliga möten hotas av terrorister blir idrottens röst stum. Man är rädd om livhanken, både den egna och besökarnas, och då ställer man hellre in ett hotat idrottsevenemang. Självklart ska man inte ta risker med andra människors liv men samtidigt ger man efter för terroristerna.

Vem minns inte bombdåden under sommar-OS i Atlanta 1996 då många människor, alla helt oskyldiga, drabbades av det meningslösa våldet.

Dagligen rapporterar media om bilbomber och självmordsbombare i olika delar av världen. Även i Stockholm har dessa fenomen visat sig, dessbättre inte med dödlig utgång.

Konflikter ska inte lösas med våld eller nävrätt. I varje civiliserat land ska en intressegrupp kunna få fram sitt budskap och leva enligt sina värderingar så länge det inte skadar någon annan.

Religion är egentligen något väldigt fint. Alla stora världsreligioner bygger på samma etiska värderingar men det är samtidigt också lätt för fanatiska och våldsbenägna ledare att förvanska religionens budskap för att själva förverkliga sina våldsdrömmar. Att indoktrinera unga och okritiska sinnen med sådan våldsreligion är ett klart brott mot mänskligheten.

Det som är tragiskt är att alla makthavare verkar ha blivit tagna på sängen. Någon enad kamp för att få bukt med terroristerna syns inte till.

Det enda våra politiker världen över tycks vara eniga i är att så snart terrorister har slagit till ropar man på hårdare vapenlagar. Det är som ett spott i Mississippi, helt lönlöst. Terrorister bryr sig inte om lagar och de legala vapnen, som vapenlagarna har effekt på, är inte inblandade i kriminell verksamhet. Men denna enkla sanning tycks makthavarna blunda för. Om felet inte ligger hos de legala vapenägarna måste man ju tackla det verkliga problemet och detta värjer man sig emot, både av rädsla och av insikt om sin egen hjälplöshet.

Vi måste upplysa våra makthavare på den punkten. Se problemet där det verkligen finns - inte hos oss.

Hälsningar
Ragnar Skanåker