Skanåkers krönika: Homogenisering?

 

Det sades inför ombildningen av landets 21 självständiga polismyndigheter till en enda myndighet, Polismyndigheten, att det skulle bli så bra. Man skulle äntligen få en enhetlig handläggning över hela landet så att inte bostadsorten skulle vara avgörande för hur ett ärende behandlades.

Men har det blivit så? Alla rapporter hittills tyder på att det går väldigt trögt med denna homogenisering.

I Västra Götaland verkar det trots allt skönjas en viss ljusning. Licens på jaktvapen går igenom betydligt snabbare än de senaste åren och detta beror på att man har tillsatt en särskild grupp som bara ska syssla med jaktvapenärenden - dessa betraktas som betydligt enklare än målskjutningsärenden.

Men varför detta synsätt? Det finns en jaktgarderob och det finns en målskjutningsgarderob. I båda fallen finns det således ett tak för hur många vapen man kan få. (Att vapenlagstiftningen i sig inte utesluter att man kan få fler om man har ett mycket kvalificerat behov har hamnat helt i skymundan.)

För jaktvapen är det ingen diskussion när det gäller de fyra första gevären. Det är först vid femte och sjätte vapnet man behöver motivera sitt behov och ange vilka användningsområden man har för respektive vapen. Detta för att den allvetande handläggaren då ska kunna avgöra att man inte kan klara det sökta vapnets användningsområde med ett av de vapen man redan har.

Men för målskjutning är det svårare. Alla vapen får ju inte användas i alla skyttegrenar, det finns klara reglementen inom varje skytteförbund som säger hur ett vapen ska vara beskaffat för att få delta i en specifik skyttegren. Detta har skapats för att alla deltagare ska kunna tävla på lika villkor.

Detta gör att många skyttar behöver till synes likadana vapen men de uppfyller kraven för olika skyttegrenar. Handläggarnas bristande kunskap gör att de har svårt att förstå detta, även om man förklarar det på en femårings nivå. För att dölja detta viftar man då gång på gång med en floskel att den sökande "inte uppfyller begreppet synnerliga skäl".

Här har man nu sedan november 2010 försökt införa en glidning på betydelsen av det i lagstiftningen icke definierade begreppet "synnerliga skäl" så att begreppet skulle innefatta en viss icke specificerad mängd aktivitet. Detta är historiskt helt fel. Från början innebar det endast att man skulle vara ansluten till en skytteförening och behöva vapnet för sitt skytte just för att man enligt skjutreglementet inte fick använda ett av sina befintliga vapen i den avsedda skyttegrenen.

Om handläggarna fick en grundläggande utbildning i skytte skulle de lättare förstå varför en skytt söker ett specifikt vapen.

I vissa delar av landet fungerar detta och där har det fungerat även innan omläggningen till en enda myndighet. I vissa andra klamrar man sig fortfarande fast vid varje möjlighet att neka licenser.

Någon homogenisering har man tydligen inte uppnått. Frågan är väl om man på ledningshåll verkligen medveten har strävat efter detta ...

Hälsningar
Ragnar Skanåker