Skanåkers krönika: Tillbakablick ...


När jag ser tillbaka på mitt liv undrar jag hur det kunde bli som det blev. Hur påverkades mitt liv av, ska vi kalla det ödet, tillfälligheter och/eller hur mycket styrde jag själv? Formades mitt liv automatiskt av ärvda gener, omgivningen under uppväxten och sedan i en fålla som man råkade hamna i?

En sak är jag otroligt tacksam för och det är att jag i stort sett aldrig varit sjuk. Om jag någon gång haft huvudvärk har det varit självförvållat.

Vid en konfirmandträff ca 30 år senare sade vår präst att den generation vi tillhörde var den sundaste och friskaste som funnits i Sverige. Detta berodde på att vi fick lagom med mat, en massa motion och ren luft att andas.

Att hjälpa till med det man kunde var naturligt. I dag hade en del skrikit "barnarbete" men då fanns inte ordet så det var inga problem. Jag skulle vilja se den 5-åring i dag som utan protest går nästan en kilometer genom en nattsvart skog för att lämna 5 liter mjölk till en granne. Klart att jag var jätterädd men det fanns inget val, man måste lyda. Tidsandan var sådan. Eller att harva en åker med parhästar 4-5 timmar en dag. Det var ett förtroende, så kände man det.

Kondition och starka lungor kom som ett brev på posten och det hade man nytta av hela livet. Någon form av fysisk aktivitet förekom varje dag,

Skolan skulle klaras annars fick man gå om klassen och det var en skam utan dess like. Men å andra sidan, när man gått ut klassen med godkända betyg visste alla att man hade de kunskaper som gjorde att man hade förutsättningar att klara nästa klass. Barn med "läshuvud" fortsatte till realskolan i stan och övriga fick börja arbeta med det dom fick tag på. Arbetslöshet fanns inte.

För de som sökte till realskolan och klarade inträdesproven fanns stipendier och jag vet att min skolgång i realskolan kostade mycket lite för mina föräldrar. Det var i första hand den uteblivna arbetskraften på gården som var mest kännbar.

Höstterminen i klass 4b var en katastrof. Jag fick underkänt i tyska och stipendierna drogs in. Då var det inte lätt att vara "son i huset".

Jag hade sökt till Flygvapnet och blivit antagen under förutsättning att jag tog examen. Min tyska lärarinna skrämde nästan livet ur mig med att skrika så det hördes över hela skolan ;"Ragnar, du är så lat så du orkar inte ens fuska. Du blir aldrig någon pilot." Jag tog henne på allvar och skärpte mig. Resultatet blev ett "litet a" i examensskrivningen och anställning i Flygvapnet. Hon visste vad som skulle till och jag är henne evigt tacksam.

Stölder existerade inte, gevär hängde laddade på en krok innanför köksdörren. Öl och sprit förekom bara på kalas och vid de stora helgerna. För att få smaka skulle man vara konfirmerad. Men observera - bara smaka.

Skilsmässor och otrohet var så sällsynta att man kan säga att de nästan inte existerade.

Ganska ofta gick man i högmässan och alla barn konfirmerades. När man fyllt 14 år kunde man få börja skjuta tillsammans med hemvärnsgubbarna. Innan fick man bara markera. För en hel söndag fick man 2 kronor och ett (1) skott som fick avfyras under uppsikt av en ledare. Tala om att krama av skottet!

Hade man lite anlag för att sjunga kunde man få vara med i kyrkans gosskör. Detta betalades med 1 krona varje gång. En söndag full av dessa aktiviteter gav då den fantastiska belöningen 3 kronor.

Tio Guds bud gällde och bankades bokstavligen in i våra huvuden. Egentligen behövs inga andra föreskrifter för att människor ska leva i harmoni med varandra.

Jag kommer ihåg från politiska diskussioner att ryssarna och Stalin var ett påtagligt hot och att man måste hjälpa Finland. Amerikanerna var goda och rika. Brev från släkt i USA blev sönderlästa och besök från det stora landet efter kriget var händelser som inte går att beskriva. Så stort var det.

Det var alltså en trygg barndom.

Examen från realskolan och omedelbart därefter anställning som fältflygarelev på Ljungbyhed 1952 innebar ett uppvaknande som i många avseenden var smärtsamt. Dock inte så omstörtande som att helt plötsligt vara egen företagare vid 23 års ålder och utan checken som brukade komma den 25 varje månad.

Detta formade mig. Med den bakgrunden har jag klarat följande:

- Att överleva som stridspilot under 6 år i Flygvapnet.
- Att utan påtagliga men komma ur ett års flygtjänst i inbördeskrigets Kongo.
- Att ta ansvar för familj, företag och anställda.
- Att bli Olympisk Guldmedaljör och flerfaldig Världsmästare.
- Att ha representerat Svenska landslaget i skytte i 40 år.
- Att ha retat gallfeber på vissa ministrar i Palmes regering.
- Att ha ställt om livet på ett par timmar från anonymitet till kändisskap.
- Att ha fått insikt om vissa svenska politikers dubbelmoral.
- Att ha lyckats pensionera mig själv vid 45 års ålder från jobbet som bensinstationsföreståndare (firman har jag kvar).
- Att ha producerat flera världsmästare under min tid som tränare i olika världsdelar.
- Att ha sålt ca 40000 böcker om skytteträning - Tyskland /Pietrich Verlage.
- Att ha gjort tre uppfinningar, varav en blev lönsam.
- Att ha blivit vald av svenska folket till bäste manlige sommarolympier under de senaste 50 åren.

Jag har alltid gillat utmaningar och därför ofta chansat. Om jag inte försöker så ångrar jag mig efteråt. Klart att man då gör misstag ...!

Det senaste misstaget var inköp av en atlantseglare för ett par år sedan. Den vägde femton ton och jag måste ha hjälp att segla den. Jungfruresan gick från Skälderviken till Danmark och ändamålet var att köpa öl.

Jag konstaterade snabbt att sjön var inget för mig. Därför ligger båten numera tryggt på land vid Lundåkrahamnen, Landskrona och ölen blev antagligen världens dyraste.

Jag har alltid tyckt bättre om luft än vatten. Därför köpte jag ett gammalt engelskt spaningsplan från andra världskriget. Planet är lika långsamt som min bil och därför tror jag att vi kan ha glädje av varandra tills min begynnande likstelhet gör att jag inte kan klättra in i cockpit. Det är redan nu problem....

När jag känner mig onyttig eller rastlös tar jag pistolen och skjuter en timme. Det är en fantastisk avkoppling som jag jämställer med yoga. Man går ner i varv därför att man automatiskt koncentrerar sig på vad man gör och världen utanför försvinner. Dessutom blir jag så glad om jag lyckas skjuta en tia.

För mig är det viktigt att jag förvaltar varje dag på ett sådant sätt att nästa ska bli ännu bättre.

Kändisskapet har varit på både gott och ont. Det goda för mig är självkänslan, jag känner att jag har uträttat något. Behöver man goda råd och hjälp är det lättare att komma i kontakt med myndigheter och personer. Så är det bara.

Det negativa är avundsjukan eller ännu värre missunnsamheten som kommer som ett brev på posten.

Om anonyme Johansson blir full på krogen eller kör på en fotgängare passerar det ganska obemärkt. Om jag skulle göra det hade det fått helt andra konsekvenser.

I alla fall trivs jag med att inte vara alldeles anonym.

Jag har medvetet utelämnat mitt privatliv med familj och vänner. Det är upp till dem om de vill bli kända för en större allmänhet eller inte.

Detta var alltså början på mitt liv. Eller ska vi säga första hälften?

Hälsningar
Ragnar Skanåker