Skanåkers krönika: Vi är alla "aktiva"


Det säger sunda förnuftet att om man inte skjuter med sina vapen så har man inget behov av dem (om det nu inte råkar vara samlingsvapen). Då är man inte aktiv.

Det finns väl ingen människa som lägger vapen på hög i skåpet som en guldreserv. Vapen stiger inte i värde och andrahandspriserna är idag rätt låga.

Detta hade lagstiftarna klart för sig när de skrev i Vapenförordningen att man för att få licens skulle ha ett intyg att man var aktiv medlem i en skytteförening eller motsvarande organisation.

Detta med "aktiv" är ju inte definierat och intyget säger bara ATT man är aktiv, det säger inte HUR aktiv man är. Påstår polismyndigheten, men det står faktiskt i intyget att föreningen även intygar att man har deltagit i dess skjutningar under senaste halvåret.

Men har detta egentligen någon betydelse? Eftersom polismyndigheterna inte på eget bevåg får definiera begreppet aktiv är det inte heller polismyndigheterna som får bedöma om man är "tillräckligt aktiv". Då saknar det betydelse HUR aktiv man är, man ÄR aktiv, punkt slut.

Den som är aktiv och håller på med målskytte behöver sitt eget vapen för att kunna vara meningsfullt aktiv. Man kan inte förlita sig på att klubben kan hålla sina medlemmar med lånevapen och ett lånevapen kan man heller inte justera in så att det passar en individ - det kanske ska lånas av många och det skulle bli ett evigt skruvande vilket i sig kan äventyra säkerheten.

Detta med säkerheten har även Rikspolisstyrelsen tagit fasta på eftersom man i Fap 551-3 skriver att "en omställning av ett vapen från tävling till tävling är inte alltid möjlig och inte heller lämplig från säkerhetssynpunkt." Byt ut "tävling" mot "skytt" så har du samma aspekt.

Polismyndigheternas krav på tävlingsresultat saknar lagstöd. Ingen idrott i landet har ett tävlingstvång, det strider mot idrottens grundprinciper. Visst är tävlingsdeltagande ett bevis på att man har använt sitt vapen men även ett intyg fyller samma behov.

Det verkar ibland som om polismyndigheten misstror föreningarna och tror att intyg skrivs på kompisbasis. Något sådant har i varje fall jag inte stött på under alla mina år i skyttevärlden. Det lär ha förekommit hos enstaka föreningar men det betyder inte att man fördenskull får misstro alla.

Det som är mest skrattretande i hela denna cirkus är att alla polismyndigheternas ansträngningar att dra in legala vapenägares licenser inte har ett dugg inverkan på det illegala vapenvåldet. Hur skulle det vara om man lade lite krut på detta stora samhällsproblem i stället?

Ty även den mest förhärdade representant för polismyndigheterna måste medge att problemet inte ligger hos de legala vapenägarna utan hos de kriminella. Och är vi aktiva skyttar så har vi behov av våra vapen.

Hälsningar

Ragnar Skanåker