Reparatörer är bortglömda


Den som är vapenhandlare har automatiskt också tillstånd att ta emot vapen för reparation.

Men är man vapenhandlare så har man också det icke lagstödda kravet på sig att man ska ha ett antal transaktioner till eller från privatpersoner, minst 20, för att anses yrkesmässig och få behålla sitt handlartillstånd.

Många små vapenhandlare kommer inte upp i dessa 20 transaktioner per år när det gäller sålda vapen. Men de hanterar ändå mångdubbelt fler vapen eftersom de tar emot vapen för reparation. En nödvändig service som behövs i varje samhälle eftersom vapenägarna annars måste åka långa vägar för att få sina bössor reparerade.

Man kan visserligen få tillstånd att vara enbart reparatör och inte handlare men då kommer problemet. Som reparatör behöver man kunna ha ett antal pipor och andra licenspliktiga delar i lager för att snabbt kunna ge service åt sina kunder. Eftersom vapenlagstiftningen inte har förutsett att även en reparatör kan behöva ha ett lager finns det inga skrivna regler för detta. I många fall säger därför polismyndigheterna nej till reparatörens begäran att få ha t.ex. licenspliktiga delar för 20 poäng i lager för sin affärsmässiga verksamhet.

Det finns faktiskt polismyndigheter som inser problemet och därför beviljar ett litet lager av licenspliktiga delar. Men i alltför många fall ger man avslag.

Dessutom brukar man, precis som för små handlare, vilja räkna in de egna vapnen i rörelsens förvaringstillstånd. Även om de inte förvaras i samma lokal.

Det är inte alltid så lyckat att behöva resa lång väg med ett vapen som behöver repareras. Inte heller är det alltid så lyckat att försöka skicka vapnet - det är inte många transportörer som åtar sig vapentransporter. Värdet av en lokal vapenreparatör kan därför inte uppskattas nog och det behövs att han kan få hålla ett litet lager av reservdelar, även sådana som är tillståndspliktiga.

Dags för vår lagstiftande församling att ta tag i frågan ...