Skanåkers krönika: Börja om från början ...


Ordspråket säger att det inte är lätt att lära gamla hundar sitta. Ack hur sant är inte detta! Det har jag fått erfara nu när jag fått börja om med en helt ny skyttekarriär ...

Efter operation i axeln (naturligtvis högra axeln med skjutarmen som förlängning) har alla smärtor försvunnit och allt är som nytt. Utom att just de muskler och senor som jag med viss framgång använt under nästan 50 år inte är användbara längre. För att kunna återuppta en ny skyttekarriär har jag varit tvungen att ändra skjutställning, börja träna upp en helt ny grupp av muskler, acceptera att kornet kommer 15 cm närmare ögat, byta glas i skytteglasögonen m.m.

Förr i tiden var allt naturligt och lätt. Jag behövde aldrig tänka på skjutställning, hålla pistolen med samma grepp etc. Jag behövde bara koncentrera mig på att hålla korn och sikte på rätt plats och vänta på att skottet skulle gå av.

Ganska enkelt, eller hur? Bara ett par saker att hålla i minnet.

Allt detta tack vare en stenhård träning under många år. För att man ska kunna skjuta en bra tävling ska det vara enkelt och naturligt, man ska känna sig hemma.

Visst hade jag tränat 10 matcher i veckan sedan 15 september då jag kunde börja träna igen. Resultaten började med 520 och har stadigt gått upp till 560 och en gång 570. Så förväntningarna var stora, alltför stora. Det är skillnad på tävling och träning, om ni nu skulle ha glömt detta axiom.

Vid första tävlingen ligger pistolen inte stilla i handen, jag ser inte kornet klart, kommer på mig att jag inte står rätt för den nya muskelgruppen som jag måste använda, skotten går inte av som de ska, jag har inte en chans att hålla allt i huvudet som ska till för att skjuta en tia. Trots byte av glas som passar belysningen så att jag åtminstone kunde se kornet klart. Men resultatet blir stora rörelser och därav en omöjlig bra avfyrning. Det liknar svenska skyttars upplevelser i en World Cup.

Nu förstår jag nya skyttar mycket bättre och jag fortsätter med mina 10 matcher i veckan. Till slut blir väl armen så trött att den inte orkar röra sig.

Vad lär man av detta?

För det första, att inte ge upp. Även om målet verkar avlägset så finns det där i fjärran. Det är bara att vara ihärdig och fortsätta så kommer till slut resultaten. Jag trodde det var kört när jag bröt skyttearmen för 2 år sedan och inte kunde delta i Pistol-SM det året. Men jag kom tillbaka året efter.

För det andra, att det aldrig är för sent att försöka igen. På Pistol-SM i somras gjorde smärtorna sitt för att omöjliggöra ett deltagande men det kommer ju ett 2011 ...

Det är dessa två enkla motton vi har också inom SVF. Att inte ge upp och att försöka igen. Att oförtrutet arbeta för en vettig vapenlagstiftning och för att myndigheter ska respektera lagen lika mycket som vi.

Hälsningar

Ragnar Skanåker