Skanåkers krönika: Man trodde man hört allt ...


Man blir lika förundrad varje gång som det avslöjas nya rena övergrepp från myndigheters sida. Sådant är inte begränsat till vissa myndigheter, det kan förekomma överallt och våra rättsvårdande myndigheter är inte med självklarhet undantagna.

Men myndigheter består av människor. En del människor använder sig av myndighetens täckmantel för att främja sina egna syften, vilka dessa än må vara.

Man frågar sig om dessa personer tror sig vara osårbara, att de inte kan nås av lagens långa arm. Nog kan det förefalla frestande att tro det, speciellt om personerna ifråga själva har haft en maktposition inom en myndighet. Makt korrumperar, vilket mången diktator har gett belägg för.

Det är inte bara aktivt maktmissbruk som skadar. Även det passiva, att man inte ifrågasätter om myndighetens handlande följer lagen, är farligt. Man kan rentav själv bli lagbrytare genom att okritiskt följa vad en föregiven myndighetsperson påstår och då räknas inte denna flathet som en förmildrande omständighet om saken skulle granskas vid en domstol. Då hjälper det inte att vi svenska folk i så många år har fostrats till att buga och bocka för makten och foga oss i allt, som en snäll skock får. Vi har som medborgare skyldighet att känna till våra lagar och vi har också som medborgare rätt att klaga på våra myndigheter om vi anser att dessa gör fel.

Ingen anställd på en myndighet ska kunna gömma sig under myndighetens identitet. Man måste själv kunna ansvara för sina handlingar och beslut. Har man som anställd på en myndighet detta för ögonen kanske man tänker sig för både en och två gånger innan man begår en handling som bryter mot lagen.

Man efterlyser ofta sunt förnuft i myndigheters tillämpning av lagar. Ja, inte bara myndigheters utan också domstolars. I sin stora rädsla att ta ett eget beslut viker sig ofta domstolarna för vad polismyndigheten har tyckt (styrt av förbudstankarna hos överordnade myndigheter) i stället för att se till vad lagstiftarna har menat när de lämnat utrymme för ett alternativt handlingssätt.

Ett exempel bland de ärenden som SVF har: Att för målskjutning få ett elfte enhandsvapen som är en svartkrutspistol gör inte vapenägaren ifråga mera "farlig" än tidigare. Han kan ju dessutom på 14 dagar låna ett eller flera enhandsvapen och förvara i sina skåp utan att det möter något hinder. Där borde ren logik säga att ur kriminell synpunkt helt ofarliga vapen borde vara undantagna från begränsningen till 10 enhandsvapen för målskjutning.

Vi måste arbeta för mera sunt förnuft inte bara i lagstiftningen utan framför allt i tillämpningen av lagarna.

Hälsningar

Ragnar Skanåker