Skanåkers krönika: Luddiga lagtexter


Det är Riksdagens uppgift att skriva lagar och det är en svår uppgift. Man måste tänka på så många olika situationer och dessutom måste en lagtext till sin natur vara övergripande. Detaljerna får sedan komma i en förordning som Regeringen skriver på uppdrag av Riksdagen eller i föreskrifter som en myndighet får i uppdrag att skriva.

Även om lagen ger begränsningar kan den också ge en möjlighet till undantag från begränsningarna. Detta är logiskt och gör lagen mindre rigid. Men då gäller det att vara tydlig i signalerna om när lagens inskränkningar kan tänkas att undantagsvis ej tillämpas.

I vapenlagstiftningen har man som kutym att sätta in icke definierade begrepp som undantagsregler. Ett par exempel:

När det gäller jaktvapen är grundregeln fyra gevär men med motivering kan man få ett femte och ett sjätte gevär. Vill man ha fler ska man ha "ett mycket kvalificerat behov".

Vad detta "mycket kvalificerade behov" kan bestå i anges inte i lagen. Men det talas om yrkesmässig jakt eller annat kvalificerat behov.

Likafullt finns det yrkesmässigt verksamma jägare som inte får ett sjunde jaktgevär trots att de har kunnat påvisa ett behov.

Samma sak gäller målskyttar. Sedan målskjutningsgarderoben infördes har det blivit stört omöjligt för en aldrig så aktiv idrottsskytt att få ytterligare en målskjutningspistol utöver de tio som är taket i målskjutningsgarderoben. Inte ens en idrottsskytt som deltar i EM och VM har ansetts ha behov av ett eget vapen för en specifik tävlingsgren. Han har inte visat "ett mycket kvalificerat behov".

Men om inte ens tävlande på denna höga nivå ska anses kvalificerande, vilket kriterium ska man då uppfylla för att anses ha ett mycket kvalificerat behov? Något måste ju lagstiftarna ha tänkt sig, annars skulle ju inte lagtexten påvisa denna möjlighet. Då hade det varit tio, punkt slut.

Det råder en konstig förbudsmentalitet som slår tillbaka på de laglydiga vapenägarna på ett sätt som knappast lagstiftarna har tänkt sig. De har ju till och med i en proposition redan 1999/2000 uttalat att meningen med lagskärpningar inte var att försvåra för de seriösa skyttarna att utöva sin hobby.

Var sitter bromsklossen? Är det hos polismyndigheterna (med Rikspolisstyrelsen i spetsen)? Är det hos domstolarna, som visar en klar ovilja att gå emot polismyndigheternas förbudssträvanden?

Eller finns det en oskriven lag som säger att "mycket kvalificerat behov" existerar inte, det är bara en floskel som vi gudbevars var så illa tvungna att stoppa in. På samma sätt som polismyndigheterna är så illa tvungna att skicka en "första kommunikation" innan man ger avslag på en ansökan, fast det är hur genomskinligt som helst att man redan har bestämt sig för ett avslag oavsett vad den sökande svarar på kommunikationen.

Sådana oskrivna lagar måste bort. Det måste vara och bli Regeringens uppgift att definiera luddiga begrepp så att inte detta överlåtes åt vilsna domstolar eller toppstyrda polismyndigheter med "nej" som det vanligaste ordet i vokabulären.

Hälsningar

Ragnar Skanåker