Skanåkers krönika: Guldklubben och SOK


Den Svenska Olympiska Guldklubben har funnits i ca 30 år. Som mest har det varit 120 medlemmar. Lagsporter som ishockey och fotboll tillför många medlemmar över en natt men annars är det glest mellan nykomlingarna. Många i 1948 års fotbollslag har dött och i dagsläget finns det kvar ca 100 svenska guldmedaljörer. Flera av dem har eftersatt sin utbildning och karriär för att ta en guldmedalj. Den ger ära och berömmelse för ett kort ögonblick i livet men sedan får man faktiskt komma ner på jorden och fortsätta kämpa som en helt vanlig person. Inget är gratis även om en medalj är en utomordentlig plattform att arbeta från.

Vi har många miljonärer bland oss och de kommer uteslutande från sporter som visas i TV. Minst lika många kommer från sporter som man bara ser i massmedia vart 4:e år, vid OS. Men ett stort antal av dessa guldmedaljörer lever under förhållanden som inte borde vara tillåtet för idrottare som faktiskt gjort Sverige tjänster som inte kan värderas i pengar. Vem hjälper dessa fantastiska människor? Jag tror att socialtjänsten står för 100 gånger mer bidrag än Sveriges Olympiska Kommitte!

Uppgifterna är lite osäkra men SOK kan kanske tala om hur mycket man gör av med till behövande.

När klubben var nybildad hade vi ett intimt samarbete med SOK och många aktiviteter där man kände att det var fint att ha tagit en olympisk guldmedalj. Numera finns bara en aktivitet kvar och den sköter Trav&Galopp och vi är med bara för att ge SOK reklam och dignitet. Jag talar om Olympiatravet på ÅBY travbana i Göteborg. Många av oss ser det som en höjdpunkt på året för då får vi träffa varandra och resan är gratis såväl som lunchen.

Jag frågar mig: är vi inte värda mera? Vi hjälper ju till att samla in många miljoner den dagen åt SOK.

Men för att tala klarspråk: SOK struntar fullständigt i oss som redan är guldmedaljörer. Pengarna som SOK förfogar över används till att stötta kommande OS-deltagare och att köpa röster. Det finns en uppsjö av jasägare runt SOKs ordförande och detta leder i sin tur till att ordföranden inte vet hur verkligheten ser ut. Experterna som rekommenderar utbetalningarna sitter som kungar inom sitt revir och blir i sin tur förblindade av sin egen förträfflighet. Om någon sticker upp och har avvikande åsikt får det på ett eller annat sätt återverkningar.

SOKs attityd och respekt för framstående olympier kan bäst belysas av TV- bilderna från Peking där den svenska simmartruppen sitter och hejar på svenska dubbelparet i tennis. En del av truppen har en mugg öl i handen precis som alla andra åskådare och ölen säljs överallt på läktaren. Vad man får se är att en representant från SOK helt enkelt kastar ut svenskarna från läktaren - till allas förvåning.

Jag frågar mig hur våra simmare kunde tolerera den behandlingen. Hade jag varit där skulle jag hällt ölen över översittaren och kallat på en vaktmästare för att få honom avlägsnad. Eller slängt ut honom själv.

Inom parentes är denne glädjedödare SOKs expert i skyttefrågor. För några år sedan var Sverige bland världens bästa - nu är vi i samma division som många länder där det är förbjudet att inneha vapen- ca 50-60 plats på världsrankingen alltså. Denna okunnighet om vad det resultatinriktade skyttet ska innehålla har spritt sig nedåt i leden och samlat jasägare och ryggradslösa till vad jag kallar en "Mazarinmaffia".

Tjänstemän avgår som bekant med pension eller döden i Sverige vare sig de gjort något eller inte och de förtroendevalda ska vi inte klandra. De värsta bovarna i sammanhanget är valberedningarna som inte tar sitt ansvar med någon som helst utvärdering av deras senaste val.

Julen 2008 fick alla guldmedaljörer en passande slips till klubblasern. I klubben fanns inga pengar till porto så man bad SOK om 11 kronor till varje guldolympier. Rykten talar om ovillighet att hjälpa till och "alldeles för mycket för de som passerat bäst-före-datum!"

Självklart finns det representanter inom SOK som brinner för själva idrotten men de varken syns eller hörs. Tråkigt.

Hälsningar

Ragnar Skanåker