Kritik mot länsstyrelser

 

En doktorsavhandling av Serena Cinque som forskar vid Göteborgs Universitet avslöjar hur berörda myndigheter hittills har arbetat med vargfrågorna. Siffror friseras av politiska skäl och man undviker kontakt med vargmotståndare.

Ofta måste tjänstemännen på de olika länsstyrelserna (som i regel är biologer) arbeta utan direktiv och då kan personliga åsikter styra. Handläggarna hittar på egna rutiner och procedurer utanför rovdjursförvaltningens fastlagda regler och detta betyder att de officiella reglerna tillämpas olika från handläggare till handläggare.

På regional nivå har man planer för bl.a. antal föryngringar, skadeersättning, inventering av vargstammen och skyddsjakt.

Tjänstemännen undviker att ha kontakt med sådana medborgare i länet som är kända som motståndare till rovdjur och som har problem med varg. Därmed åsidosätts likheten inför lagen och tjänstemännen har fått en handlingsfrihet som de inte har ett demokratiskt mandat för. Eftersom det inte finns någon förvaltningsdomstol i Sverige kan tjänstemän som missbrukar sitt handlingsutrymme inte straffas.

"Allmänheten kan uppfatta förvaltningsmyndigheterna som partiska och maktfullkomliga", säger Serena Cinque. "Då tappar allmänheten förtroendet för det politiska systemet."

Rovdjursutredaren Åke Pettersson föreslog bl.a. att länsstyrelserna skulle helt ta över ansvaret för rovdjursförvaltningen. Då måste riktlinjerna bli bättre och de som berörs av rovdjursproblemen måste också få inflytande över besluten.

Jägarnas Riksförbund vill att beslut inte ska fattas av enskilda tjänstemän utan tas i viltvårdsnämnder.

Inte heller tjänstemännen har varit lyckliga över uppdraget att göra planer för de lokala miniminivåerna för årliga föryngringar. De anser sig sakna riktlinjer och regler och känner sig pressade av Naturvårdsverket.

När Viltskadecenter och vargforskare försökte bistå handläggarna uppfattade dessa det som ett intrång och flera länsstyrelser skapade sitt eget interna nätverk, "Mellansvenska förvaltningsområdet". Detta ledde till att flera län hade likadana strategier trots att förutsättningarna var olika.

Syftet var att dämpa lokala konflikter baserade på en ökad vargstam.

Handläggarna uppfattar representanterna för vargmotståndarna som "dårar" och undviker kontakt.

Alla former av yttre kontakter med nämnder eller allmänheten upplevs som intrång (eller är det rädsla?) och då söker man göra processen osynlig och undanhålla dessa inflytande. Även i handläggning av ersättning för rovdjursskador undviker man kontakt med de drabbade djurägarna.

Handläggarna anser att vi ska lära oss leva med rovdjuren och vidta förebyggande åtgärder. Ersättning för vargrivna jakthundar utbetalas eftersom man anser att det ökar acceptansen för varg. Men egentligen är det ju jägarna som utsätter hundarna för risker, anser handläggarna. Och hundarna söker sig till vargarna.

Även när det gäller spårning och inventering och GPS-märkning av varg har tjänstemännen stor handlingsfrihet. Men det saknas regler för att tolka resultatet av inventeringen. De som värnar om vargen vill hålla nere antalet och jägarsidan vill få upp antalet. Resultatet blir ibland en kompromiss med friserade siffror. En del intresseorganisationer vill påverka uppgifterna och då söker man komma fram till en lösning som tillfredsställer båda parter, även om detta inte är korrekt.

Detta märker medborgarna och slutar att tro på myndigheterna.

Även skyddsjakt har sin egen praxis bland handläggarna. Både Naturvårdsverket och länsstyrelserna anser att en majoritet av medborgarna inte vill ha skyddsjakt på varg i en större utsträckning (och hur vet man det?). Därför prioriteras inte sådana medborgare som bor i ett vargområde.

Regionala rovdjursgrupper är rådgivande men får inget inflytande. Länsstyrelserna försöker ofta i det fördolda styra vilka intresseorganisationer som ska få vara med i rovdjursgrupperna och de som deltar får inte ifrågasätta politiska beslut. Deltagarna i mötena får ofta inte ens ett protokoll från ett möte.