Egenmäktigt förfarande?

 

Enligt Vapenlagen 6 kap 4 § ska polismyndigheten omhänderta en vapenägares vapen om

a) det finns risk för missbruk

b) det är sannolikt att tillståndet kommer att återkallas och särskilda omständigheter inte talar emot ett omhändertagande

Detta är logiskt och inte mycket att diskutera om. Kommer en anmälan om t.ex. olaga hot måste polismyndigheten ta hand om vapnen i avvaktan på utredning. Om sedan utredningen visar att det inte fanns fog för anklagelserna ska polismyndigheten omedelbart lämna tillbaka vapnen igen.

Men däremot får man inte omhänderta även licenserna samtidigt. Eftersom tillstånden inte är återkallade har man rätt att ha kvar licenserna.

Ofta kommer kort därefter ett brev (första kommunikation) att polismyndigheten överväger att återkalla licenserna. Då har man 2-3 veckor på sig att komma med kommentarer till detta.

I regel har polismyndigheten redan bestämt sig för att återkalla och det formella beslutet kommer rätt omgående efter att man har yttrat sig.

Detta beslut kan överklagas till förvaltningsdomstol och polismyndighetens beslut gäller inte förrän den sista instansen har sagt sitt och det utslaget vinner laga kraft.

Då först ska polismyndigheten begära in licenserna, som då är ogiltiga.

Under hela denna proceduren och fram till 3 månader efteråt har vapenägaren rätt att sälja sina vapen om han så skulle vilja. Först därefter kan det bli aktuellt med inlösen.

Om man inte följer denna tågordning kan resultatet bli vad som hände i ett ärende nyligen.

Ägaren hade talat med en vän om att denne skulle överta ett av hans vapen. Men man hade inte gått närmare in på detaljer, det var ännu gott om tid eftersom det första överklagandet precis hade gått in till domstol.

Helt utan förvarning fick vapenägaren per post "överlåtarens kopia" av en vapenlicens utfärdad på hans vän avseende ett av hans egna vapen.

Normalt när man söker licens på ett vapen man köpt bifogar man förra ägarens licens som ett bevis att denne är med på ägarbytet. Men eftersom licensen också var omhändertagen (vilket saknade lagstöd) kunde man inte följa denna normala rutin.

Vapenägaren skrev då till polisen och begärde besked om vilken dokumentation man hade fått på ett ägarbyte. Om polismyndigheten hade ansett sig själv kunna avgöra vem som skulle vara ägare till hans egendom hade man definitivt begått ett fel.