Skanåkers krönika: Dödsstöt åt skyttet?


Nyligen kom Naturvårdsverkets och Kemikalieinspektionens första rapport. Den behandlar jakt och idrottsskytte lite olika:

För jakten vill man upphäva förbudet mot blykulor men behålla förbudet mot blyhagel i fågeljakten. Hageljakt på annat än fågel ska undersökas vidare eftersom det måste finnas alternativhagel.

Men för skyttet blir det ”tummen ner”. Förbud mot kulor för träningsskytte för jakt och för sportskytte kvarstår om man inte kan ordna miljökulfång (men man ska kunna få dispens från miljökulfång till år 2012). Förbudet mot blyhagel i sportskyttet kvarstår.

Detta utan att Telias blykablar ägnas motsvarande uppmärksamhet eller att man drar paralleller med världskrigens slagfält där miljoner ton bly har deponerats, uppenbarligen utan att någon betraktat detta som en miljörisk.

För skyttets del innebär detta något av en dödsstöt. Vilken skytteförening har tillräcklig ekonomi för att kunna anskaffa miljökulfång i någon större utsträckning? Och fältskyttet, ska man ha mobila kulfång som kan sättas upp lite varstans i terrängen?

Alla kända prover som har tagits vid skjutbanor har visat att bly inte urlakas ut i vatten som rinner från skjutvallarna. Dessa tjänar som stora deponier för blyet.

Vad är det för skillnad på en skjutvall och en industriellt anlagd deponi av den sort man skapade för allsköns miljöfarliga ämnen när man byggde Öresundsbron mellan Malmö och Köpenhamn? Där i princip sveptes allt in i en stor plastduk och täcktes över med jord.

I skjutvallen hamnar blyklumpen ca 25 cm in och ligger kvar (om ingen går och gräver i skjutvallen). Hela vallen blir som en deponi.

Svaret är ”pengar”. Företag i deponibranschen kunde tjäna bra på att anlägga inbakade gifthögar. Något sådant står inte till buds på skjutbanorna.

I början av blyhysterin ordnade Försvaret sanering av sina stora skjutfält. Efter några år insåg man att detta var farligare än att låta blyet ligga kvar så då slutade man med sina saneringar.

Ska vi passivt invänta att allt skytte försvinner?

Nej, nu gäller det att mobilisera alla positiva krafter. Det bör inte vara omöjligt för skytteföreningar att få kommunala bidrag till att ordna miljökulfång. Händiga medlemmar kan säkert själva ordna tillverkning av stabila boxar som tar emot kulorna. Att det sedan går att återanvända blyplättarna är ju ingen nackdel.

När utmaningar kommer brukar det finnas kreativt folk som antar dem. Som inte passivt degar i soffan och anser att alla förbud är pest. Som däremot aktiverar sin problemlösningsförmåga och tillsammans med andra likasinnade finner på lösningar.

Rapportera gärna till oss - vi lägger ut det på hemsidan.

Skytte är en idrott med mer än hundraåriga anor, en för vårt land stor internationell sport som fostrat många goda idrottsmän. Detta är ett kulturarv som vi bara inte får låta gå förlorat.

Vi kan få skyttet att överleva trots pålagor som vi i många fall upplever som orättvisa och endast riktade mot att utplåna det legala vapenägandet.

Men det kräver att vi engagerar oss. Att vi talar om vad man KAN göra. Att vi bollar idéer mellan oss och börjar tänka kreativt.

Låt 2007 bli de uppkavlade ärmarnas år! Det är vår idrott värd!

Och när konsekvensutredningen går på remiss, ställ frågan om metalliskt bly överhuvudtaget är miljöfarligt!

Hälsningar

Ragnar Skanåker