Skriftväxling med RPS-chefen

I Vapenägaren 2-2005 redogjordes för brevväxling med rikspolischefen Stefan Strömberg angående den maktkoncentration som SVF ser i alla frågor som har med vapen att göra. Till svar på detta brev kom en avmätt kommentar att RPS-chefen hade en annan uppfattning och ej ville polemisera med SVF.

Därutöver påstod han att SVF "anklagar ledamöterna i RPS styrelse för att missköta sitt uppdrag genom att inte tillräckligt noggrant sätta sig in i de ärenden som beslutas." Detta är en allvarlig misstolkning av den kritik som SVF har riktat inte mot RPS styrelse utan mot en enskild tjänsteman på RPS, den för vapenägarna välkände regelmakaren Claes-Bertil Johansson.

SVF har betonat att man har full förståelse för det arbetssätt som tillämpas, nämligen att en insatt medarbetare, som ofta också är den som förberett ärendet, föredrar ärendet för styrelsens ledamöter som därefter fattar beslut. Detta är den normala arbetsgången i alla lägen där en mindre grupp utses att bearbeta underlagen och avlämna rapport till beslutsfattare och samma metod tillämpas i Riksdagen, där utskotten förbereder frågorna så att kammaren kan fatta beslut. Man får utgå från att vad som är användbart i vår mest demokratiska beslutsfattande organ också är fullt tillämpligt på myndigheters beslutsfattande. Vad SVF däremot påpekade var nödvändigheten att den föredragande redovisar ärendet på ett korrekt sätt och det är just där det synes ha brustit.

Dock öppnar RPS-chefen en dörr på glänt i det han säger "Skulle en förvaltningsdomstol – länsrätt, kammarrätt eller Regeringsrätten – finna att ett allmänt råd inte står i överensstämmelse med lagstiftningen eller förarbetena till denna, är Rikspolisstyrelsen beredd göra de ändringar som behövs."

Ett brev med exempel har avsänts från SVF. Vapenägaren följer ärendet.

- - - - - - - - - - -

Exempel till RPS-chefen:

Fap 551-3, 5 kap sid 13, ett allmänt råd:

"Det bör också krävas att sökanden är aktiv medlem i en sådan godkänd sammanslutning (syftar på bilaga 1) samt att denna, inom ramen för sitt reglemente, bedriver skytte med sådana vapen som ansökan avser."

Kammarrätten i Sundsvall konstaterar i dom av 2003-01-09 i mål 2385-2002:

"Rikspolisstyrelsen har varken utfärdat eller bemyndigats att utfärda några bindande materiella föreskrifter i nu aktuellt hänseende. De föreskrifter som Rikspolisstyrelsen har utfärdat avseende sammanslutningar gäller endast sammanslutningarnas egna tillstånd, för vilka särskilda krav har uppställts i 2 kap 3 § b) vapenlagen."

Polismyndigheten hade i sitt avslag anfört att det är viktigt att målskytte med enhandsvapen bedrivs under kontrollerade former och i regi av en sammanslutning som kan uppvisa en stabil organisation och en kontinuerligt skytteverksamhet. På detta svarar Kammarrätten:

"Kammarrätten instämmer i denna bedömning. Detta innebär dock inte, såsom polismyndigheten synes göra gällande, att kravet i 2 kap 3 § första tycket 2 vapenförordningen om aktivt medlemskap i skytteförening eller motsvarande organisation är uppfyllt endast då sökande är medlem i en sådan sammanslutning som Rikspolisstyrelsen upptagit i den ovan nämnda bilaga 1."

Denna passus i Fap 551-3 kan därför utgå. Den har inte lagstöd.

Indirekt påverkar den också ett flertal andra situationer, t.ex. där den sökande önskar ett kortpipevapen. Om detta finns i Fap 551-3 ett allmänt råd på sid 6:

"Enhandsvapen med en piplängd som understiger 2 ¾ tum, dvs ca 7 cm, är inte lämpliga för målskjutningsändamål."

Kortpipeskyttet bedrivs inom en organisation som ej tillhör de utvalda i Fap 551-3 bilaga 1. Många skyttar har fått avslag på sina ansökningar just med motiveringen att skyttet ej bedrivs av en av dessa sammanslutningar. För närvarande har vi några sådana fall under behandling.

Även detta tekniskt ej underbyggda och inskränkande allmänna råd bör således tas bort.

- - - - - - - - - - - -

Fap 551-3, om automatvapen och enhandsvapen, ett allmänt råd på sid 14:

"Om ansökan avser tillstånd till innehav av flera sådana vapen av samma typ och kaliber bör kravet på synnerliga skäl skärpas. Det bör därvid vägas in att det knappast är realistiskt att vara aktiv i ett stort antal olika skyttegrenar."

Detta uttalande motsäges av Kammarrätten i Stockholm som i dom av 2002-02-25 i mål 2850-2001 dels gör en fullständig analys av begreppet "synnerliga skäl", dels uttalar:

"Kammarrätten konstaterar att någon begränsning av antalet skjutvapen inte finns föreskriven avseende målskytte."

Detta innebär att Kammarrätten ej ansluter sig till det allmänna rådets begränsningstanke. Den är dessutom en helt ovidkommande och kränkande åsikt som ej avspeglar verkligheten.

Det noteras i detta sammanhang att man i Fap 551-3 tyvärr inte skiljer mellan automatvapen och enhandsvapen. De förra är mycket sällsynta i målskjutningssammanhang och kräver helt naturligt hårdare regler än andra målskjutningsvapen. Enhandsvapen däremot är mycket vanligt förekommande i målskjutningssammanhang och det absolut vanligaste målskjutningsvapnet är en pistol i kaliber .22LR.

- - - - - - - - - - -

Dessa korrigeringar i Fap 551-3 skulle hälsas med tillfredsställelse av landets legala vapenägare och bidra till att minska det stora misstroende dessa har mot Rikspolisstyrelsen.