OK att manipulera lagen?

SVF har länge och med rätta kritiserat rikspolisstyrelsen (RPS) för deras hanterande av vapenlagstiftningen. SVF har också kritiserat den maktkoncentration som finns på RPS och där ett namn ofta återkommer.

Strax före påsk anlände ett brev till SVF, vari den nye chefen för RPS Stefan Strömberg känner sig föranlåten att bemöta den kritik som riktats i Vapenägaren dels mot RPS, dels mot polismästare Claes Johansson. Vapenägaren saxar ett par avsnitt ur brevet:

- - - - - -

"Claes Johansson har mitt odelade förtroende. Han är mycket kunnig på vapenområdet och har en beundransvärd personlig integritet. Han har inte vikit undan trots att han från vissa håll har utsatts för personliga angrepp som kan betecknas som närmast äreröriga. Han har fortsatt att lojalt sträva efter att fullfölja Rikspolisstyrelsens uppdrag att genomföra statsmakternas uttalade avsikter på vapenområdet."

"Den typ av personangrepp på Claes Johansson som en del personer ägnar sig åt och som nu även Vapenägarförbundet för fram i sitt organ kan jag inte uppfatta som seriösa inlägg i vapendebatten."

- - - - - - - -

Stefan Strömberg kommer från Domstolsverket. Han har bakom sig en mångårig karriär som juridisk ämbetsman och har förhoppningsvis en grundmurad respekt för våra lagar. Vad han ännu så länge saknar erfarenhet av är RPS och speciellt den del av RPS som arbetar med vapenlagstiftningen, den del där vi återfinner Claes Johansson.

Under 2004 har SVF i åtskilliga brev till Justitiedepartementet påtalat dels oklarheter i själva vapenlagstiftningen, dels egendomligheter i tolkningen och tillämpningen av lagarna, dels ock den maktkoncentration som finns inom denna lilla sfär av det juridiska komplexet. När en organisation belyser juridiska problem inom ett lagavsnitt är det i högsta grad ett seriöst inlägg i debatten.

Inom SVF upplevde man ett behov av att informera chefen om de fakta som ligger till grund för uppfattningen om RPS manipulerande av vapenlagstiftningen. Svensk myndighetstradition bjuder att en myndighet följer Verksförordningen och våra grundlagar, något annat vore i strid med svensk rättsuppfattning. När man kommer som ny till en organisation och ännu inte har vuxit in i den är det förlåtligt om man förutsätter att så sker. Man vet ju inte bättre.

SVF såg således ett behov av att informera Stefan Strömberg om de verkliga förhållandena och den djupa misstro som råder i landet gentemot RPS. Denna har till stor del sin grund i de åtgärder som den av Stefan Strömberg prisade Claes Johansson är delaktig i.

Svarsbrevet lyder som följer:

- - - - - - -

Vi är medvetna om att föreskrifter och allmänna råd utarbetas av tjänstemän inom rikspolisstyrelsen och därefter föredras och fastställs i rikspolisstyrelsens styrelse. Detta är en naturlig arbetsgång, förutsatt att ärendena redovisas på ett korrekt sätt. Det är fullt förståeligt att styrelsens ledamöter inte har möjlighet att i detalj granska föreslagna föreskrifter och allmänna råd före beslut utan de förlitar sig på den föredragande, att denne ger en korrekt bild av de regler som ska beslutas. Det finns dock skäl ifrågasätta att denna föredragning alltid har varit korrekt.

Vi betvivlar inte heller, att Claes Johansson "är mycket kunnig på vapenområdet". Vad vi reagerar på (se vårt brev av 2004-01-30 till Justitiedepartementet angående Rikspolisstyrelsens "egna lagar") är att Claes Johansson saknar erfarenhet som juridisk ämbetsman eller i varje fall ambitionen att vara en sådan. Juridiska ämbetsmän brukar ha en grundmurad respekt för lagar. (Kopia av detta och andra brev har sänts till dig som blivande rikspolischef i december 2004.)

Nonchalans för lagarna

Du uttalar ditt "odelade förtroende" för Claes Johansson. Vi vill ge ett par exempel på orsaker till att vi inte kan dela denna uppfattning.

En av demokratins viktigaste lagar, Tryckfrihetsförordningen, behandlar offentlighetsprincipen. Av handlingar vi beställt ut (diarienr POL-187-2961/03, brevkopia bifogas) framgår att landets ledande jakt- och vapenjournalist, Lars-Kristian Bergh, påstår att Claes Johansson ljuger. Först efter en utdragen korrespondens och hänvändelse till Rikspolisstyrelsens verksledning lyckades han få ut kopior av offentliga allmänna handlingar från Claes Johansson. Om landets mest ansedda vapenskribent, med mångåriga uppdrag från landets största tidningar och STV, påstår att Claes Johansson ljuger så finns det anledning anta att han har god grund för påståendet.

2004-06-11 ställde SVF i brev ett par enkla frågor angående den statistik över stulna och förkomna vapen som presenterats av Claes Johansson i den årliga rapporten till Justitiedepartementet (POL-551-1998/04 av 2004-05-27). Svaret, som är helt intetsägande, är daterat 2004-09-01. Någon förklaring till den långa handläggningstiden har ej getts. Källor inom Rikspolisstyrelsen har uppgivit att den långa handläggningstiden enbart beror på Claes Johanssons motvilja mot SVF.

Vapenlagstiftningen

En myndighet har, när det gäller utfärdandet av föreskrifter och allmänna råd, att respektera Verksförordningen § 27. Likaså ska man beakta legalitetsprincipen och objektivitetsprincipen, att de utfärdade föreskrifterna och allmänna råden håller sig inom de ramar lagtexten anger och varken inskränker eller utvidgar dessa. SVF finner i Fap 551-3 och 556-2, som båda bär Claes Johanssons namn, många påståenden och tyckanden i form av allmänna råd samt föreskrifter, som går emot dessa begrepp. Några exempel ges nedan under rubriken "Exempel ur Fappar".

Rikspolisstyrelsen svarar även för utbildning av bl.a. vapenhandläggare. Vid handläggarkonferenserna 2000-2003, som alla hållits av Claes Johansson, har denne uppmanat deltagarna att handlägga ärenden med stöd av allmänna råd och på ett sätt som inskränker lagen. De officiella minnesanteckningarna från konferenserna har refererats och belysts i SVFs tidskrift (se bilagor).

I åtskilliga vapenärenden inhämtar polismyndigheterna yttrande från Rikspolisstyrelsen. Dessa yttranden skrivs genomgående av Claes Johansson och i dessa tillrådes polismyndigheterna ofta att avslå ansökan med motiveringar från Rikspolisstyrelsens allmänna råd, som är inskränkande gentemot lagtexten. Han använder således Rikspolisstyrelsens inflytande för att påverka självständiga myndigheter att avgöra ärenden med allmänna råd, som han skrivit själv, som grund.

I skrift (senast i brev referens POL-556-751/05) kommenterar Claes Johansson begreppet allmänna råd så här: "Självfallet har styrelsen utfärdat de allmänna råden för att myndigheterna så långt möjligt skall rätta sig efter dem så att personer som innehar skjutvapen behandlas lika i hela landet." Mot detta står ett uttalande om allmänna råd (citerat i SVFs tidskrift Vapenägaren 1-2005) av Beatrice Ask, riksdagsledamot, ledamot av Riksdagens justitieutskott och av Rikspolisstyrelsens styrelse, att "meningen är att man skall ha utrymme för att behandla det individuellt. Det är skillnad på Jokkmokk och Stockholms innerstad och detta skall man kunna ta hänsyn till."

Beatrice Asks uttalande stämmer betydligt bättre överens med definitionen av allmänna råd i Författningssamlingsförordningen § 1. Om allmänna råd skulle vara lika tvingande som föreskrifter skulle det inte finnas behov av några allmänna råd, då kunde allt vara tvingande föreskrifter, med möjlighet till undantag.

Förtroendeklyfta

SVF har under 2004 sänt åtskilliga brev till Justitiedepartementet och påtalat brister i vapenlagstiftningen samt den maktkoncentration som finns inom denna speciella juridiska sfär och som går tillbaka till just Claes Johansson. Hans namn återfinnes i så gott som alla sammanhang som berör vapenlagstiftningen och dess tillämpning.

SVF får många bevis på, och ser det inte som en tillfällighet, att de legala vapenägarna i landet helt saknar förtroende för både Claes Johansson och polisen/Rikspolisstyrelsen när det gäller vapenlagsfrågor. Den allmänna meningen är att Rikspolisstyrelsen stiftar egna lagar.

Exempel ur Fappar

Åsikt om aktivitet

Fap 551-3 sid 14 innehåller ett allmänt råd om enhandsvapen: "Det bör därvid vägas in att det knappast är realistiskt att vara aktiv i många olika skyttegrenar."

Åsikten fick stark kritik i remissrundan från bl.a. skytteorganisationer. Det är tvärtom vanligt att skyttar är aktiva i många olika grenar och det finns en rik flora av grenar att välja mellan. Så är t.ex. undertecknad aktiv i 18 olika grenar och är inte på något sätt unik.

Trots kritiken kvarstod denna helt ovidkommande och inskränkande åsikt i det färdiga dokumentet. När den tillämpas är det för att motivera avslag.

Medlem i skyttesammanslutning

Fap 551-3 sid 13 innehåller ett allmänt råd att det för att beviljas licens bör krävas att skytten är medlem i en sådan godkänd sammanslutning som finns i bilaga 1 till sagda Fap.

De godkända sammanslutningarna (detta uttryck är en definition av riksorganisationerna) har betydelse endast för föreningsvapen. För enskild skytt gäller enligt Vapenförordningen 2 kap 3 § medlemskap i skytteförening. Normalt kan en skytt ej bli medlem i en riksorganisation utan det är föreningarna som är dennas medlemmar.

Det allmänna rådet är till sin natur inskränkande på lagtexten.

Piplängd

Fap 551-3 sid 6 innehåller ett allmänt råd om skjutvapens lämplighet, en åsikt att "enhandsvapen med en piplängd som understiger 2 ¼ tum, dvs ca 7 cm, är inte lämpliga för målskjutningsändamål." Det allmänna rådet används av polismyndigheter som grund för att kunna avslå licensansökan.

Vapenlagstiftningen innehåller inga begränsningar ifråga om piplängder. Den test som SVF genomförde våren 2003 i närvaro av press och en riksdagsledamot (kopia ur SVFs tidskrift nr 1-2003 bifogades) visade också, att det ej var något fel på precisionen hos kortpipiga vapen.

Det finns i landet rätt många kortpipeskyttar. Skytteformen har en stadigt ökande popularitet och är inte på något sätt förbjuden.

Uttalandet är således inte tekniskt underbyggt och det är dessutom inskränkande på lagtexten.

Denna åsikt kom att inlemmas i Fap 551-3 på följande sätt: I Rikspolisstyrelsens remissförfarande (lett av Claes Johansson) förekom endast två instanser, Svenska Pistolskytteförbundet (SPSF), som ser kortpipeskytte som ett hot mot den egna verksamheten eftersom det finns ett specialförbund för kortpipeskytte, samt Svenska Svartkruts Skytte Federationen (SSSF), som endast tar hänsyn till historiska förebilder, oavsett kaliber och piplängd. I remissbrevet tillfrågades dessa båda om de hade något att invända mot att denna typ av vapen ansågs mindre lämpliga för målskjutningsändamål. SPSF svarade att man inte hade något emot denna formulering. När sedan texten kom i den färdiga Fap 551-3 hade uttalandet förstärkts till "är inte lämpliga för målskjutningsändamål".

Samling av vapen

Vapenlagstiftningen säger endast att samling är ett godtagbart skäl att få licens på vapen. Några detaljregler finns ej.

Fap 551-3 sid 16-19 innehåller 2,5 sidor allmänna råd som, när de tillämpas, kraftigt inskränker lagtexten.

I rapport till Justitiedepartementet 2004-05-27 diarienr POL-551-1998/04 har Rikspolisstyrelsen, representerad av Claes Johansson, framfört önskemål att riksdag/regering ska besluta om detaljregler för samling och därvid gärna använda de regler som Rikspolisstyrelsen har angivit i sina allmänna råd, regler som Rikspolisstyrelsen för övrigt och märkligt nog anser redan nu tillräckliga som rättslig grund vid myndighetsbeslut.

Larm är ej förvaring

I Fap 556-2, som avser förvaring hos handlare och skytteföreningar, har Rikspolisstyrelsen implementerat föreskrifter om larm. Men den underliggande lagtexten och bemyndigandet innehåller inte ett ord om larm, endast om förvaring. Förvaring är det enda som Rikspolisstyrelsen har fått mandat att skriva föreskrifter om.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter om larm har således inte stöd i lag.

Det korrekta tillvägagångssättet skulle ha varit att Rikspolisstyrelsen hade begärt att riksdag och regering skulle ha tagit upp frågan om larm i Vapenlagen och Vapenförordningen samt, om man så ansett lämpligt, delegerat till Rikspolisstyrelsen att skriva detaljregler.

Per årsskiftet 2003/2004 trädde nya, betydligt skärpta regler i Fap 556-2 för förvaring och larm i kraft, med endast ett års övergångstid. Dessa regler har medfört stora kostnader för både handlare och föreningar, i läget 50.000 till nära 300.000 kronor. Därutöver har Rikspolisstyrelsen för larm krävt en fast ledning trots att det finns bättre tekniska lösningar som är mindre kostsamma och inte så sårbara.

Innan en myndighet inför nya regler ska man göra en konsekvensanalys. Den som gjordes inför skärpningarna i Fap 556-2 är inte värd namnet. Man konstaterar att man inte kan göra en kostnadsbild och anför siffror, som är synnerligen blygsamma.

Om en myndighet vill införa kostsamma regler har man enligt Verksförordningen § 27 punkt 4 skyldighet att inhämta regeringens samtycke till detta. Genom att ignorera lagkravet på en konsekvensutredning har Rikspolisstyrelsen lyckats undvika att det blev uppenbart, att man innan införandet av de nya reglerna i Fap 556-2 hade haft skyldighet att inhämta regeringens samtycke.

"Konsekvensutredningen" är signerad av annan tjänsteman men bland medarbetarna märks Claes Johansson.

Förvaring hos enskild skytt

I Fap 551-3 på en undanskymd plats på sid 37-38 finns ett allmänt råd att den som har mer vapen än vad ett godkänt säkerhetsskåp får innehålla bör betrakta sig som en skytteförening och ha förvaring enligt Fap 556-2.

Fram till årsskiftet 2003/2004 har polismyndigheterna, med Rikspolisstyrelsens goda minne, allmänt krävt att en vapenägare i sådana fall skaffade fler godkända säkerhetsskåp och eventuellt fördelade vapnen i dessa på ett närmare angivet sätt. Men efter skärpningen av förvaringsreglerna för handlare/skytteföreningar har vissa polismyndigheter startat en klappjakt på enskilda vapenägare, med detta allmänna råd som förevändning. Lagstöd har således saknats.

I SOU 1998:44 sid 199 diskuterar utredaren möjligheten att kräva, att en vapeninnehavare har tillgång till minst två säkerhetsskåp. Då ansåg utredaren att det inte var realistiskt att införa ett så kostsamt förvaringsalternativ. De föreslagna och sedermera lagstadgade säkerhetsskåpen kostade då från ca 3.500 kr/styck (prisläget är idag ungefär detsamma). Detta ansåg utredaren vara ett kostsamt krav för enskilda personer. I dagsläget kräver polismyndigheterna, med stöd av Rikspolisstyrelsens allmänna råd, att enskilda personer ska investera i förvaringsskåp i kostnadsläget 30.000 – 60.000 kronor. Dessutom kräver man i vissa fall larm, som ökar kostnaden ytterligare. Ingendera regeln har tillkommit på rätt sätt och båda saknar lagstöd.

Inget förtroende

Vi skulle kunna göra listan åtskilligt längre men vill med detta brev endast visa att det finns fog för den kritik som har framförts. Underlag som styrker utsagorna finns hos Rikspolisstyrelsen.

Legala vapenägare är noga kontrollerade innan de överhuvudtaget får förtroendet att inneha vapen. Brottsfrekvensen hos de legala vapenägarna är endast en bråkdel av t.ex. den som finns bland poliser, en yrkeskår där man verkligen borde ha nolltolerans mot brottslighet.

Hos de legala vapenägarna finns sedan länge ett grundmurat misstroende mot Rikspolisstyrelsen, till största delen ett resultat av Claes Johanssons agerande. Det är olyckligt, eftersom polisen har behov av medborgarnas stöd i sitt viktiga arbete att bekämpa brottsligheten.

Sammanfattningsvis drar vi slutsatsen att du inte kände till alla omständigheter när du uttalade ditt "odelade förtroende" för Claes Johansson

- - - - - - - - - -

Eftersom rikspolischefen hade sänt kopia av sitt brev till RPS styrelse, verksledningen, Justitieutskottet och Justitiedepartementet gick SVFs svar till samma instanser, plus en hel del andra.

En orsak till RPS-chefens irritation kan vara den kritik som i Vapenägaren framförts av den oberoende krönikören Ragnar Skanåker. Denna har sin grund i att en nyckelrepresentant för en myndighet (RPS), med uttalade förbudssträvanden när det gäller idrottsskytte, även utövar stor makt inom ett skytteförbund, en klart olämplig kombination.

Vapenägaren tvekar aldrig att försvara demokratin och det fria ordet. Missförhållanden ska påtalas, inte läggas under lock. Skytteförbunden, som uppbär statliga pengar och som undertrycker det fria ordet genom att förbjuda SVF att annonsera i deras tidningar, känner sig bundna av lojalitet med den givande handen. Inte bita … Men Vapenägaren är inte till salu.

Och om inte en juridiskt skolad ämbetsman reagerar över hur lagen behandlas på detta sätt måste man ju dra slutsatsen att rättsrötan är sanktionerad, att det är OK att manipulera lagen.