SVF hos Justitieutskottet

Onsdag 13 oktober var det dags för SVFs möte med Riksdagens Justitieutskott. Det var väl inte första gången representanter för riksdagen och vapenägarna möttes men mötet var ett led i SVFs arbete för att uppnå målet: en klar och tydlig vapenlagstiftning med samma rättssäkerhet och rättstrygghet i vapenärenden som i andra förvaltningsärenden.

De som man vid dessa s.k. "onsdagsmöten" får träffa är de ledamöter som ingår i den socialdemokratiska gruppen. Övriga partiers ledamöter deltar inte i onsdagsmötena.

Vapenägaren tar här in det anförande som hölls:

- - - - - - - - - - - - - - -

Svenska legala vapenägare är en mycket laglydig samhällsgrupp med respekt för lagar men med stort misstroende mot rikspolisstyrelsen (RPS).

Som medlem i SVF antages endast personer som har skjutvapenlicens.

SVF agerar INTE för en liberalisering av vapenlagstiftningen, men däremot för förenklingar där man anser att det finns onödigt krångel som ett led i RPS egen vapenpolitik.

SVF arbetar för en klar och tydlig vapenlagstiftning som skall ha ett minimum av subjektivitet, och som ger samma rättssäkerhet och rättstrygghet i vapenärenden som i andra förvaltningsärenden.

(Den finska är ett bra exempel och SVFs finska kontakter säger att vapenägarna i Finland inte har några problem med vapenlagstiftningen.)

Även de legala vapenägarna är naturligtvis allvarligt oroade av samhällets utveckling mot ökat vapenvåld. Men SVF (och man vågar här även inkludera majoriteten av svenska folket) ser inte vapenägarnas idrottsvapen eller jaktvapen som ett samhällsproblem. Däremot ser man de kriminellas illegala vapen som den verkliga roten till det onda.

Detta bekräftas av Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), som konstaterat att av 430 inlämnade vapen med koppling till brott kunde endast 7 st (alltså mindre än 2 %) spåras till en tidigare legal ägare, och då var de i regel stulna. Resten 98 % kunde inte spåras i landet och var således illegala vapen, antingen insmugglade eller lagenligt införda över gränsen och sedan svartsålda av en kriminell vapenhandlare (registrerad eller inte).

Vid fritagningar från landets fängelser eller när avvisade kroggäster skjuter vilt mot dörrvakter med automatvapen har det inte heller varit legala idrottsvapen eller jaktvapen som använts.

Ändå ser man gång på gång att regeringen försöker visa handlingskraft genom att skärpa lagarna för oss legala vapenägare. Man fokuserar således inte på det som är det verkliga samhällsproblemet.

Det sägs i förarbetena till skärpningar av vapenlagen att meningen inte skall vara att onödigtvis försvåra vapenhanteringen för de seriösa vapenägarna.

Men effekten för de legala vapenägarna blir hela tiden just att deras legitima innehav och användning märkbart försvåras. Och detta skapar misstroende mot riksdagen, som sanktionerar en sådan behandling av en stor grupp laglydiga medborgare.

SVF begär att riksdagen fokuserar på det verkliga problemet, dvs de kriminellas illegala vapen, och inte beslutar om skärpningar för idrottsvapen, jaktvapen och historiska samlingsvapen.

Det är ingen tvekan om att lagar kontinuerligt behöver ses över. Vi lever i en föränderlig värld.

Men en översyn av vapenlagstiftningen skall syfta till att göra denna klarare och eliminera konstaterade problem. Annars blir det bara ett skott i luften.

SVF får ideligen signaler från de legala vapenägarna att man inte uppfattar riksdagen som den som avgör vad som är lag. Man säger att RPS skriver egna lagar.

Vi skall nu titta på bara ett par begrepp i vapenlagen. Det är begrepp som ger ett mycket fritt tolkningsutrymme och därigenom orsakar många helt onödiga tvister.

Begreppet "synnerliga skäl" för att få enhandsvapen för skytte har analyserats av Kammarrätten i Stockholm år 2002, ända sedan det infördes i lagtexten.

Begreppet "synnerliga skäl" används sedan 2000 mycket vidlyftigt för att neka licens och det tolkas olika beroende på var i landet man bor. Därvid stödjer man sig på RPS allmänna råd, som innefattar antalstänkande (du har för många vapen; sälj ett så får du licens på detta), tävlingskrav (du har bara tävlat på klubbnivå, det räcker inte) och prestationskrav (du har inte varit tillräckligt framgångsrik i tävlingar).

Dessa tre saker har inte stöd i lagstiftningen. Om en aktiv idrottsskytt redan har ett antal enhandsvapen blir det nästintill omöjligt att få licens på ytterligare ett, även om han eller hon kan påvisa ett klart behov för sin idrottsliga verksamhet och dessutom inte kan använda de idrottsvapen han eller hon redan har för detta ändamål, t.ex. på grund av att de inte uppfyller klassens tekniska krav.

Den senaste tolkningen av begreppet "synnerliga skäl" är att en Länsrätt ansåg att skytten inte behövde ett eget vapen, han kunde ju LÅNA ett klubbvapen. I klartext sade Länsrätten: vi struntar i lagen som säger att har du behov för ett godtagbart ändamål och uppfyller lagens krav skall du få licens.

Varken Kammarrätt eller Regeringsrätt tog upp frågan.

När SVF berättade om fallet för vapenhandläggarnas chef i Göteborg sade han spontant att hos honom hade den sökande fått licens, han uppfyllde lagens krav.

En sådan godtycklighet anser SVF inte är förenlig med rättssäkerhet och rättstrygghet.

"Ett mycket kvalificerat behov" för att få fler än 6 jaktvapen: det har ännu ej definierats av någon domstol vad som ingår i begreppet, man har bara i olika fall kommit fram till vad man inte tycker skall utgöra "ett mycket kvalificerat behov".

Normas VD sökte licens på 2 vapen som behövdes för exportaffärerna. Polisen avslog - han hade redan 6 jaktvapen. Trots att två ledamöter i Länsrätten reserverade sig och ansåg att licens skulle beviljas blev det avslag i Länsrätten. Detta bekräftades också av Kammarrätten. Ärendet ligger nu hos Regeringsrätten med begäran om prövningstillstånd.

Många andra jägare har nekats licens på vapen som de haft en klar motivering för att få. Detta trots att lagstiftningen inte utesluter möjligheten att få fler än 6 vapen. Men begreppet "ett mycket kvalificerat behov" är för vidlyftigt och ger nästan ett obegränsat tolkningsutrymme.

SVF vill att lagtexten ges en snävare skrivning så att inte RPS kan bedriva en vapenpolitik som saknar rättslig grund i vapenlagen. Ännu bättre vore en särskild nämnd som ersatte RPS, eftersom på RPS i praktiken en enda tjänstemans uppfattning fått ett avgörande inflytande över lagstiftningen. RPS uppgift är ju att föreskriva och ge råd för att minska osäkerheten om tolkningen av VL och VF men i verkligheten har det blivit tvärtom. Tyvärr finns det ingen garanti för att RPS ska bättra sig genom personalförändringar och därför bör lagstiftningen ändras.

Tyvärr måste det självklara sägas: Att även en legal vapenägare skall ha samma rättssäkerhet och rättstrygghet som övriga i samhället.

Vi skall nu se på ett par områden där vapenägarna uppfattar RPS agerande som att RPS skriver sina egna lagar.

Enligt bemyndigande: Endast i ett fåtal fall har RPS fått bemyndigande att skriva föreskrifter. I flera av dessa fall har uppdraget skötts på ett sätt som inte ökar de legala vapenägarnas förtroende för RPS.

"Godkända sammanslutningar": Det finns fler väl etablerade skytteförbund än de som RPS har godkänt. Det bemyndigande riksdagen givit regeringen, med rätt att delegera till myndighet, innefattar sammanslutningar som får ha egna vapen (dvs klubbvapen). Något annat ändamål har inte listan, trots att RPS försökt få den att gälla som indikation på vilka skytteformer som får finnas i landet.

RPS visar ett stort motstånd mot att godkänna flera skytteorganisationer och skytteformer, trots att dessa uppfyller ställda krav.

SVF hemställer att riksdagen ger regeringen i uppdrag att själv se över listan över "godkända sammanslutningar"

Förvaringen: Här är det mest graverande exemplet på hur RPS frångår sitt ansvar gentemot enskilda vapenägare, och även handlare/föreningar. Trots att man fått sig delegerat riksdagens bemyndigande till regeringen att skriva föreskrifter har man noga undvikit att göra detta på ett klart och entydigt sätt.

Man har fram till årsskiftet 2003/2004 endast krävt av enskilda vapenägare att de i sin bostad skall förvara sina vapen i erforderligt antal godkända säkerhetsskåp. Vapenägarna har följt detta, ända till årsskiftet, då RPS plötsligt började kräva värdeskåp av enskilda vapenägare som hade mer än vad ett enda skåp får innehålla, utan att ha lagstöd för detta krav (det finns endast i ett allmänt råd) och utan att beakta om kravet var genomförbart eller ej.

Likaså har RPS skärpt kraven för t.ex. föreningar till en nivå långt över vad dessa ekonomiskt kan klara av samt inkluderat inbrottsskydd, vilket SVF ej kan se ingår i lagtextens begrepp "förvaring".

RPS har inte heller kunnat visa upp en tillförlitlig statistik som styrker att det skulle finnas ett problem som man med dessa ökade krav vill eliminera.

Många enskilda, organisationer och föreningar har klagat till RPS styrelse över dessa helt orealistiskt skärpta och för enskilda vapenägare ej lagstödda krav, men där ville majoriteten av styrelsen inte lyssna på klagomålen. Detta bekräftar än en gång för de legala vapenägarna att RPS är en stat i staten och stiftar sina egna lagar över huvudet på medborgarna.

SVF hemställer att riksdagen ger regeringen i uppdrag att i Vapenförordningen ge regler för förvaring av vapen och ammunition så att Vapenlagens intentioner på ett bättre sätt kommer till polismyndigheternas och domstolarnas kännedom.

"Hemsnickrade regler": Samling av vapen och ammunition är tillåtet enligt lagen, men närmare detaljregler saknas.

RPS har skrivit 2,5 sidor egna regler i form av allmänna råd om samling av vapen, som fått stor genomslagskraft i tillämpningen av lagen. Först med årets rapport till Justitiedepartementet har RPS medgivit, att det inte finns några lagregler och föreslagit, att riksdag och regering skall besluta om lagar om samling.

Samling av ammunition: RPS anser att 100 patroner är en seriös samling. Den åsikten är helt främmande för landets samlarorganisationer eftersom 100 patroner motsvarar 2 obrutna askar, vilket ur samlingssynpunkt är eftertraktat. Nej, 100 patroner är snarare ett souvenirbestånd. I vissa delar av landet accepterar polismyndigheterna Räddningsverkets norm om 10.000 patroner eller 200 kg. Denna norm är baserad på att en sådan kvantitet innehåller till 98% metaller och 2% krut.

SVF hemställer, att riksdagen ger regeringen i uppdrag att fastställa regler för samling av vapen och ammunition

Allmänna råd: Många av RPS allmänna råd inkluderar rena myter och ovederhäftiga påståenden som används mot vapenägarna och SVF tar här upp endast två av de mest iögonfallande.

Inte realistiskt vara aktiv i många olika skyttegrenar: den talande var själv aktiv i 18 olika grenar av idrottsskytte med 8 olika idrottsvapen, varav 6 är enhandsvapen, och är inte unik. Många remissinstanser protesterade mot denna "åsikt" men RPS ignorerade detta.

Vapen med en piplängd mindre än 7 cm är olämpliga för målskjutning: Sverige har en trefaldig världsmästare (Torben Rundqvist) på kortpipiga idrottsvapen. Torben var med i den testskjutning som SVF arrangerade våren 2002 inför press och med riksdagens Nikos Papadopoulos som kontrollant. Denna testskjutning visade att det inte var något fel på precisionen hos kortpipiga idrottsvapen. RPS påstående är således inte sant, om man vill använda ett snällt omdöme.

Det finns många andra myter som sprids av RPS, bland annat i form av allmänna råd och detta endast ökar de legala vapenägarnas misstro mot RPS.

Även RPS agerande i domstol skapar ett stort misstroende. På sina handläggarkonferenser har RPS instruerat polismyndigheterna att i enskilda vapenärenden inte begära yttranden från RPS förrän ärendet kommit till domstol, då skall man begära att domstolen infordrar yttrande från RPS.

SVF anser att det är fel att RPS skall yttra sig som om man vore en utomstående expert i ärenden där man faktiskt är part, i författningshänseende. Det vore önskvärt, att myndigheten inte hade denna möjlighet att agera som partsintressent.

SVF hemställer att det inom RPS instiftas en instans med kompetens inom juridik, jakt, skytte och vapensamling, t.ex. ett "vapenråd" modell det "etiska rådet", som RPS skall "samråda med" innan man ger ut några "föreskrifter och allmänna råd" inom vapenlagstiftningen.

Genom dessa åtgärder kan de svenska legala vapenägarna, dvs idrottsskyttarna, jägarna och de historiskt intresserade samlarna, få en större rättssäkerhet och rättstrygghet i vapenärenden.

Men det räcker inte att göra detta om 5-10 år. Det krävs handling nu. Det finns ett utbrett missnöje över dagens situation och över RPS hemsnickrade lagar.

Dessa åtgärder kommer i så fall att av de legala vapenägarna uppfattas som en tydlig signal

1. att det är riksdagen och inte RPS som styr lagstiftningen i landet

2. att man vill fokusera på det verkliga problemet, dvs de illegala vapnen

3. att man bryr sig om nära 700.000 medborgare som är legala vapenägare. Det är ingen liten grupp, de utgör ca 8% av landets befolkning och, om man betänker att en legal vapenägare är över 18 år så utgör de ca 16% av alla medborgare över 18 år.