Synnerliga skäl - en analys

Äntligen har det hänt! Kammarrätten i Stockholm satte sig ner och analyserade det juridiska kraftuttrycket "synnerliga skäl", som använts som tillhygge mot oss legala vapenägare sedan den senaste lagändringen 2000.

Vi har följt målet sedan första avslaget hos polisen, överklagandet och avslaget i länsrätten och överklagandet till kammarrätten. Vi har fått medlemmens fulla tillstånd att ange domen som referens och därför saxar vi här in den delen av dom 2002-02-25 i Mål 2850-2001 som behandlar analysen av begreppet "synnerliga skäl", kammarrättens bedömning av målet och dess domslut. Medlemmens namn förkortas till R.A och klubben till LSK. På vissa ställen citerar man olika källor och det blir lite svårläst att se vilket som är citatet, så därför har vi markerat dessa citat med kursiv stil.

Denna dom är en viktig referens att ange för den licenssökande som får avslag med hänvisning att han inte har synnerliga skäl!

Dessutom finns ytterligare en karamell i Kammarrättens bedömning: man uttalar att det inte finns någon begränsning av antalet skjutvapen för målskytte.

DOMSKÄL

Enligt 2 kap. 4 § vapenlagen (1996:67), VL, får tillstånd för en enskild person att inneha ett skjutvapen meddelas endast om denne behöver vapnet för ett godtagbart ändamål. För tillstånd att inneha enhandsvapen krävs vidare enligt 2 kap. 6 § första stycket VL att det finns synnerliga skäl. I 2 kap. 3 § vapenförordningen (1996:70), VF, anges de särskilda krav som ställs för att den som ansöker om tillstånd till innehav av skjutvapen skall kunna visa sig kunna handha sådant vapen som ansökan gäller. Vidare uppställs krav avseende skjutskicklighet i RPS’ föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen (RPSFS 2000:63, FAP 551-3).

Begreppet "synnerliga skäl", som nu återfinns i 2 kap. 6 § VL, infördes första gången i 6 § första stycket vapenkungörelsen (1934:315). I förarbetena uttalades bl.a. följande vad avser s.k. fickvapen (prop. 1934:181 s. 25). När fråga är om pistoler, revolvrar och andra dylika fickvapen, vilka ur samhällets synpunkt torde erbjuda särskilt stora risker, synes prövningen – såväl i vad rör sökandens behov att inneha vapnet som hans personliga kvalifikationer – böra följa strängare normer. Det synes vara grundad anledning att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadga att tillstånd att innehava dylika vapen ej må meddelas, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

1934 års vapenkungörelse ersattes av Kungl. Majt:ts vapenförordning (1949:340). Bestämmelsen avseende fickvapen överfördes utan ändring till 8 § 1 mom. Första stycket i nämnda förordning.

Bestämmelsen avseende fickvapen i 1949 års vapenförordning överfördes i stort sett oförändrad till 9 § tredje stycket vapenlagen (1973:1176). Departementschefen yttrade i samband härmed bl.a. följande (se prop. 1973:166 s. 90). Jag har nyss konstaterat att vapenförordningens bestämmelser i stort sett fortfarande är ändamålsenliga. De principer som ligger till grund för bestämmelserna är sålunda enligt min mening i sina huvuddrag alltjämt hållbara.

I specialmotiveringen till 9 § angavs bl.a. följande (a.a. s. 139). Denna paragraf anger vilka allmänna krav som måste vara uppfyllda för att tillstånd till innehav av skjutvapen skall kunna beviljas. Det förhållandet att de i förevarande paragraf för skilda vapentyper angivna allmänna villkoren för tillstånd till innehav överförts från vapenförordningen i huvudsakligen oförändrat skick bör ses mot bakgrund av den utveckling i fråga om praxis på detta område som ägt rum sedan vapenförordningen trädde i kraft. Det torde sålunda inte råda någon tvekan om att tillståndsmyndigheterna numera som regel intar en mer restriktiv attityd vid prövningen såväl av sökandens behov av ett vapen som de särskilda skäl som måste föreligga för rätt till innehav av vissa vapentyper.

En anpassning av vapenlagstiftningen till de krav som ställs inom EU ledde till att 1973 års vapenlag ersattes av den nu gällande vapenlagen (1996:67). Bestämmelsen avseende fickvapen överfördes till 2 kap. 6 § VL med enbart en språklig justering, bl.a. infördes begreppet enhandsvapen (se prop. 1995/96:52 s. 78).

I slutbetänkandet av 1995 års vapenutredning (SOU 1998:44 s. 136) anfördes bl.a. följande. I fråga om tillståndskraven stadgar vapenlagen i dag att det skall föreligga "synnerliga skäl" för att man skall få tillstånd till innehav av enhandsvapen. I annan lagstiftning avses med "synnerliga skäl" sådana ovanliga, oförutsebara omständigheter som inte närmare kan anges utan får beaktas särskilt från fall till fall. I vapenlagstiftningen synes "synnerliga skäl" närmast syfta på att särskild skjutskicklighet skall visas samt att viss ålder skall ha uppnåtts. I vart fall har utredningen inte kunnat finna andra omständigheter som beaktas vid tillståndsgivningen. Utredningen menar att begreppet i detta sammanhang bör utmönstras och att det i stället i lagen skall anges i vilka hänseenden särskilda krav ställs.

Betänkandet kommenterades i prop. 1999/2000:27 dock inte den i betänkandet gjorda tolkningen av "synnerliga skäl".

Kammarrätten gör följande bedömning:

Det är ostridigt att målskytte är ett godtagbart ändamål enligt 4 § VL och att R.A. uppfyller de personliga kvalifikationskrav som anges i 2 kap. 3 1 VF och i RPS’ föreskrifter och allmänna råd. Kammarrätten konstaterar att någon begränsning av antalet skjutvapen inte finns föreskriven avseende målskytte. Frågan i målet är därför om R.A.s behov av det nu aktuella vapnet är sådant att det kan anses föreligga synnerliga skäl att meddela honom det sökta tillståndet.

R.A., som sedan oktober 1998 har beviljats tillstånd för innehav av sju enhandsvapen, har obestritt uppgett att han bedrivit aktivt tävlingsskytte sedan 1965. Av i målet ingivet intyg utfärdat av LSK den 29 november 2000 framgår bland annat att R.A. är aktiv medlem i klubben sedan den 12 november 1997 och att han de senaste sex månaderna före intygets utfärdande regelmässigt deltagit i klubbens skjutningar med den typ av vapen för vilket han nu söker tillstånd. R.A. har uppgett att han har behov av sökt vapen för att kunna delta i en skytteklass, magnum fältskytte, i vilken inget av hans nuvarande vapen kan användas och i vilken han tidigare deltagit med lånat vapen. Han har givit in resultatlistor som utvisar att han i inte obetydlig omfattning har deltagit i tävlingar där den vapentyp som aktuell ansökan avser har använts. Vid dessa förhållanden finner kammarrätten att R.A. har visat sig ha sådant behov av aktuellt vapen att kravet på synnerliga skäl kan anses uppfyllt. Han skall således beviljas sökt tillstånd.

DOMSLUT

Kammarrätten bifaller, med upphävande av underinstansernas avgöranden, överklagandet och förordnar att R.A. skall medges tillstånd till innehav av det sökta vapnet, för ändamålet målskjutning.
 

 

Uppdaterad 20050219