Vetenskapligt om bly

(Erwin Woldemar, Malmö)

Blyets negativa egenskaper är kända sedan omkring 1850. Därför är det egendomligt att blyhysterin kulminerar just under de senaste två decennierna. Det under samma tidsperiod starkt framväxande motståndet mot civilt vapeninnehav, en rörelse med internationella förgreningar, tyder på en medveten central styrning genom slutna globala nätverk. Beklagligt nog har de utan nämnvärt motstånd uppnått en del spektakulära framgångar i flera länder, t.ex. Australien och England.

I föregående nummer av Vapenbladet redogjorde vi för skillnaden mellan metalliskt bly, som jägare och skyttar använder i sin ammunition, och industrins användning av kemiska föreningar där bly ingår och som är den viktigaste förgiftningsrisken för flora och fauna. Vi har fortsatt letandet efter ytterligare vetenskapliga rön och undersökningar.

Ett forskarteam vid Universitetet och Lantbruksuniversitetet i Umeå har, under ledning av professor Ingemar Renberg, mätt blyhalterna i bottensedimentet i fyra sjöar i Västerbotten och fyra torvmossar i Värmland. Resultaten är redovisade i två rapporter i Environmental Science & Technology Vol. 33 No. 19 och 24, 1999, och vi saxar ur rapporterna:

I slutet av 1960-talet uppmärksammades problemet med surt nedfall och att det fanns en omfattande luftburen transport i syd-nordlig riktning av luftföroreningar. Idag har man stora bekymmer för Arktis, som håller på att smutsas ned av söderifrån kommande föroreningar. Man kan i isen på Grönland, och i bottensatser i svenska sjöar, se att storskalig nedsmutsning från kulturcentra i Europa har pågått i flera tusen år. Trots detta är det en allmän uppfattning att nedsmutsningen startade med den industriella revolutionen på 1800-talet och att de fynd man nu gör på avlägsna platser utgör den naturliga standardnivån. Detta må kanske gälla för många ämnen, bland dem kvicksilver, men för bly och koppar är det fel. Bly är för övrigt en bra referens, eftersom det är lätt att analysera, inte rör sig i sedimenten och kommer från många källor, bland dem gruv- och metallindustri samt fossilt bränsle.

Bly har varit känt och använt av människan under drygt 4000 år och har naturligtvis satt sina spår över praktiskt taget hela Europa. Man kan med studier av blyhalten i sedimenten i våra sjöar och i grävda schakt i torvmossar relativt enkelt bestämma mängden luftburna blyisotoper som har nått Sverige flera tusen år bakåt i tiden. Det motsvarar räkningen av årsringarna i träd och botanikernas möjligheter att avläsa ett enskilt års växtförhållanden.

Man har kunnat mäta blyhalten bakåt i tiden till omkring år 1000 f.K. Redan för ett par tusen år sedan spreds bly till Sverige under Greklands och Roms storhetsperioder och denna tidiga topp i föroreningar är välkänd från studier av bottensediment i Europa och i Grönlands is. I någon mån hämmades spridningen av alpernas naturliga barriär för luftströmmarna söderifrån.

Därefter följde en lugn och relativt "ren" period mellan 400 och 900 e.K. Den luftburna blyföroreningsepoken startade dock markant omkring år 900 och ökade fram till en toppnotering vid 1200-talet. Under denna period hade Europa en stark tillväxt både i befolkningsmängd och i ekonomiskt välstånd, då man bl.a. utökade gruvdriften genom upptäckten av nya fyndigheter och förnyat bruk av gamla gruvor. Metallurgin fick ett uppsving i många regioner, t.ex. Österrike, Tjeckien, Tyskland, England och Polen. Ett viktigt exempel är det tyska bergsområdet Harz (t.ex. Rammelsberg), som snabbt blev en stor producent av silver. Detta silver kom från silverhaltiga blyådror och bly användes också i framställningen av silver.

Under 1200-talet sjönk halten av föroreningar genom den ekonomiska nedgången som började då och kulminerade med Digerdöden (pesten) runt 1350-talet, då 25% av Europas befolkning dog. Genom denna nedgång minskade användningen av metaller under ca 150 år vilket naturligtvis gav en klar minskning av blyutsläppen i luften, men värdena låg fortfarande klart över den naturliga nivån. På 1200-talet var den 100 gånger större än för ca 4000 år sedan.

Från mitten av 1300-talet började halterna att öka igen med en toppnotering omkring 1530. Därefter, runt 1600, råkade Europas gruvindustri i kris när billig malm skeppades från det nyupptäckta Amerika och halterna gick ned på en låg nivå.

Nästa topp kom på 1700-talet och sedan ökade halterna lite oregelbundet. Efter andra världskriget ökade blyföroreningen mycket kraftigt. Detta berodde främst på blytillsatsen i bensinen och motortrafikens explosiva utveckling i världen.

En ny vändning kom med oljekrisen 1973. Man blev nu medveten om vilken fara kemiska blyföreningar, och inte minst i relation till den tilltagande globala försurningen, utgör för både människors hälsa och miljön. Stora ansträngningar görs för att minska utsläppet av blyföreningar till naturen och i ett flertal länder arbetar man på att få bort blytillsatserna i bensin.

Forskare har mätt blyhalten i det översta jordskiktet - det s.k. mårskiktet där växterna har sina rötter - och fann mellan 50 och 100 mg bly per kg jord (mg/kg TS = torr substans). Det är en kvarvarande effekt av luftföroreningarna från industrin och av alla åren med bly som tillsats i bensinen. Dessa blyföroreningar nådde sin kulmen på 1970-talet men sedan dess har utsläppen successivt minskat och därmed blyhalten, men det är långt kvar till den naturliga nivå som fanns för tusen år sedan. Vid nuvarande utsläppsnivå kommer blyhalten i markskiktet att hamna kring det naturliga genomsnittet på ca 15 mg bly per kg jord om drygt 100 år.

Tvärtemot vad man tror har vetenskapen konstaterat att ca 50% av det sammanlagda sedimentsinnehållet kom före 1800-talet och inte med den industriella revolutionen.

För att utvärdera om medeltidens historiska gruvdistrikt var orsaken till föroreningarna i de svenska sjöarna har man använt en modell som utvecklats av Norska Meteorologiska Institutet i Oslo för dagens långväga luftburna föroreningar av tungmetaller i Europa. I denna modell får man också meteorologiska data och kan på så sätt se om 1200-talets gruvdistrikt kunde bidragit till föroreningarna i norra Sveriges sjöar. Med användandet av denna modell har man kommit fram till att dessa föroreningar kom från (i fallande skala) England, Tyskland, Wales, Polen och övriga ställen.

Resultat med modellen med användande av regionen Harz i Tyskland som ursprung. Harz var en stor gruv- och metallproduktionsregion runt 1200 e.K., då också sedimenten i de svenska sjöarna visar en markant topp för luftburna blyföroreningar. Kartan visar beräknade ackumulerade blyföroreningar per kvm och utgår från ett medeltal på 11 ton/11 år.

Problemet grundlades således under medeltiden. Om nuvarande minskningar av föroreningsgrad fortsätter kommer den industriella perioden (från 1800 tills nu), där bilarnas blyade bensin i hög grad bidragit, bara att vara en kort intervall i det historiska skedet, fast med högre nivåer än någonsin tidigare.

Idag kan man inte någonstans hitta några referensområden som är helt fria från blyföroreningar.

Många av dagens problem med tungmetallföroreningar och sjöars försurning måste ses i sitt långsiktiga perspektiv, så att man på rätt sätt tolkar den nuvarande situationen och kan fastställa framtida mål.

Rent historiskt har variationerna i blyförorening följt Europas ekonomiska trender. Däremot är nedgångarna sedan 1970-talet till största delen ett resultat av medvetna nedskärningar i blyad bensin. Det är således ett positivt exempel på hur åtgärder kan förbättra miljön.>

- - - - - - - - - - - - - - -

Avhandlingarna kan fås från Umeå Universitet

tel 090-7869764, fax 090-7866705

e-mail: richard.bindler@eg.umu.se eller ingemar.renberg@eg.umu.se

den senare kan också nås på telefon 090-786 60 29



 

Uppdaterad 20050219