Bly i marken inget stort problem

av professor Björn Linder, chef för Korrosionsinstitutet

I slutet av 70-talet och början av 80-talet pågick i Sverige en debatt om blyförorening av naturen, bl.a. genom jakt med blyhagel. Ett antal vetenskapliga rapporter i ämnet presenterades också. Nu har frågan om blyets miljöpåverkan återigen kommit upp till debatt men denna gång gäller det även blyets eventuella påverkan på grundvattnet.

I den tidigare debatten talades mest om riskerna för att sjöfågel blev förgiftad genom att äta blyhagel i våtmarker med högt jakttryck, och förgiftning kunde också konstateras i systematiska vetenskapliga undersökningar. Nu räcker det emellertid inte med denna risk utan man påstår också att jakt med blyhagel betyder en ökad risk för förorening av grundvatten. Det har också antytts att telekablar med blyhölje i jorden väntas bli ett miljöproblem i framtiden. Av den anledningen känns det angeläget med ett klarläggande i frågan.

Bly kan tillföras naturen på flera olika sätt. I en rapport från Sveriges Lantbruksuniversitet 1980 anges att spridningen genom luft 1973 var mer än 2400 ton årligen och mer än 50 procent av detta var att hänföra till blyhaltig bensin. I samma undersökning anges att spridningen av bly i form av blyhagel vid jakt var 490 ton och vid sportskytte 650 ton.

I Sverige har Televerket i lokalkabelnätet ca 16000 mil blymantlad telekabel nedgrävd i jord på vanligtvis 60 cm djup. Detta motsvarar ca 450000 ton bly. Det s.k. mellanortsnätet har en osäker längd, men enligt Televerket är återanskaffningsvärdet ca 10 gånger högre än för lokalkabelnätet. Om man räknar lågt med att mellanortsnätet motsvarar lika många ton bly som lokalnätet har vi således ca 900000 ton kabelbly nedgrävt i jorden i Sverige. 1140 ton tillförs naturen årligen totalt genom jakt eller sportskytte. Detta är således ca 1.2 promille av det som redan finns i jorden i form av kabel.

Om man bortser från sportskyttet, som försiggår på särskilda banor där man, om man så önskar, har bättre möjlighet att hålla kontroll på således 490 ton årligen, att jämföras med befintligt bly från blymantlad kabel på 900000 ton, vilket är liktydigt med ett årligt tillskott av 0,5 promille. Man kan också säga att det skulle ta ca 2000 år att genom hageljakt tillföra en mängd bly till jorden av samma storleksordning som redan finns där.

Nu kan man förledas tro att den stora mängden bly som finns i jorden i form av blymantlad kabel skulle utgöra ett stort miljöproblem. Så är emellertid inte fallet.

Orsaken till att man använt bly som mantel till telekabel är bl.a. att bly är en mycket stabil metall i jord, d.v.s. har en låg korrosionshastighet och således ger ett gott skydd mot vatteninträngning i kabeln. Blyets goda korrosionshärdighet beror på att det passiveras av ett skikt bestående av mycket svårlösliga blyföreningar, som kan ha olika sammansättning beroende av den omgivande miljön i vilken de bildas. De passiverande skikten på bly utgörs vanligen av karbonat, hydroxidkarbonat eller sulfat.

De flesta passiverbara metaller kan emellertid korrodera lokalt (d.v.s. punktvis) genom s.k. gropfrätning. Detta gäller även bly i jord. De korrosionsskador som rapporterats på blykablar är så gott som uteslutande att hänföra till lokal korrosion i form av gropfrätning. Sådant angrepp sker på en mycket begränsad liten yta, kvadratmillimeter - kvadratcentimeter, som är anod i en korrosionscell där övriga delar av den passiverade kabelytan utgör katod. Här kan man erhålla höga korrosionshastigheter i frätgropen, särskilt vid förhållandet liten anodyta/stor katodyta, vilket lätt uppfylles ifråga om en långsträckt konstruktion som en telekabel.

Av 300 rapporterade korrosionsskadefall från 1960 och senare har Televerket bedömt 50 som korrosion orsakad av läckströmmar från likströmsanläggningar, t.ex. spårväg, eller bimetallkorrosion mellan blykablar och främst jordningslinor av koppar, d.v.s. skador som uppstår endast under speciella förhållanden. Korrosionsinstitutet har studerat skadefallen i vilka samtliga angrepp utgjordes av gropfrätning. I 70 fall har man bedömt gropfrätningshastigheten i syfte att korrelera den till jordparametrar som pH-värde, resistivitet, sulfathalt och kloridhalt. Man har härvid inte funnit någon signifikant ökning av gropfrätningshastigheten vid en sänkning av jordens pH-värde från 8 till ca 4. Man har inte heller funnit något samband mellan gropfrätningshastigheten och variationer av de övriga parametrarna.

Eftersom gropfrätning ger koncentrerade angrepp som kan leda till genomfrätning är gropfrätningshastigheten främst av betydelse för konstruktioner där läckage ej kan tolereras. Gropfrätningshastigheten är däremot, generellt sett, irrelevant som mått på tillförsel av metalljoner till korrosionsmediet p.g.a. att metallupplösningen sker lokalt på en mycket begränsad liten del av konstruktionens totala yta.

Ifråga om metaller vars korrosionsprodukter är svårlösliga är korrosionshastigheten både för gropfrätning och allmän korrosion emellertid ett dåligt mått på tillförseln av metalljoner till korrosionsmediet, eftersom så gott som samtliga utlösta metalljoner omedelbart bildar svårlösliga föreningar med negativa joner, som finns tillgängliga i korrosionsmediet.

Korrosionsinstitutet har under många år bedrivit forskningsprojekt angående korrosion på våra vanligaste metalliska konstruktionsmaterial: kolstål, koppar, zink, aluminium och bly i olika typer av jord.

I dessa undersökningar ingår även långtidsexponeringar av blyprovsplåtar på fältstationer med definierade jordtyper. Korrosionshastigheten mäts och man vet således exakt hur mycket blyjoner som frigjorts från plåtarna under en viss tid, t.ex. tio år. Genom jordanalyser runt plåtarna skulle man, om man så ville, kunna verifiera den ringa blyspridningen och koppla den till en känd korrosionshastighet i en definierad jordtyp.

Sammanfattningsvis kan man således konstatera följande:

- Dagens jakt med blyhagel medför ett årligt tillskott av bly till naturen på 0,5 promille av den mängd som redan finns i jorden i form av blymantlad kabel.
- Genom jakt med blyhagel skulle det således ta ca 2000 år att tillföra en mängd av samma storleksordning som redan finns i jorden.
- Bly korroderar mycket långsamt i jord och utlöst bly bildar omedelbart svårlösliga föreningar i form av karbonat, hydroxidkarbonat eller sulfat, som normalt sitter fast på metallytan.
- Att tala om metalliskt bly i jorden som ett miljöproblem med avseende på grundvattenförorening är att förbise vetenskapliga fakta.
- Att tala om jakt med blyhagel som en ökad risk för grundvattenföroreningen är inte relevant av ovan nämnda skäl.

(artikeln har varit införd i Svensk Jakt 4/93 och publiceras med författarens tillstånd)

 

 

Uppdaterad 20050219