Utredning mot illegala vapen

(Olof Egerstedt, SKL, har fått i uppdrag att göra en utredning, som till stor del bygger på RPS rapport till Just.dept. av år 2003).

1. Vad anser Ni om förslaget att en skyttesammanslutning, för att kunna få tillstånd att inneha skjutvapen, måste bedriva en verksamhet som är etiskt godtagbar?
2. Hur ser Ni på förslaget att en enskild för att anses ha behov av ett målskjutningsvapen och därmed ha möjlighet att få ett innehavstillstånd för vapnet skall vara medlem i en godkänd skyttesammanslutning?
3. Om Ni bejakar tanken på att en skyttesammanslutning skall kunna få tillstånd endast under sådana förutsättningar som anges i punkt 1, vilka kriterier anser Ni bör ställas upp som förutsättning för ett tillstånd?

SVFs remissvar (vi var inte inkluderade i listan men man kan ju svara ändå) kommer nedan.
- - - - - - - - - - - -

Utredningen mot illegala vapen
Förutsättningar för sammanslutningar och enskilda att inneha skjutvapen

Det föreligger stor tveksamhet om innebörden av vissa begrepp som anges i enkäten av 2004-06-23. Vi vill här kommentera dessa med utgångspunkt från vapenlagstiftningen, dvs vapenlagen, vapenförordningen och föreskrifterna i rikspolisstyrelsens (RPS) Fap 551-3 samt i förekommande fall förarbeten.

Det verkar som om den pågående utredningen inte ifrågasätter dessa begrepp och hur de har uppstått utan endast frågar efter remissinstansernas uppfattning om tillämpning av begreppen, som om dessa redan vore etablerade och väl definierade sanningar.

Värderingar som ligger till grund för vapenlagstiftningen

De enda värderingar vi kan finna är:
för en enskild person att vederbörande skall ha en god vandel och ett godtagbart skäl för sitt behov av skjutvapen
för sammanslutningar att de skall ha en stabil organisation samt bedriva den skytteform som avses.
Grundtanken synes vara att man skall eliminera risken för missbruk av vapen.

Medlem i godkänd sammanslutning

Denna formulering avslöjar RPS bristande kännedom om hur skytteidrotten är organiserad i landet. Den övervägande delen av de "godkända sammanslutningarna" som upptagits i bilaga 1 till RPS Fap 551-3 har inte möjlighet att uppfylla det föreslagna villkoret. De "godkända sammanslutningarna" enligt bilaga 1 är riksorganisationer, som i regel har som sina medlemmar de underställda skytteföreningarna. Dessa i sin tur har de enskilda skyttarna som medlemmar. Riksorganisationernas stadgar tillåter i sådant fall inte direkt medlemskap för enskilda skyttar.

Grundtanken med RPS förslag synes vara att eliminera varje form av idrottsligt skytte som ej utövas av en organisation som godkänts av RPS enligt bemyndigande av Regeringen. Detta skulle omöjliggöra etablerandet av nya skytteformer och skapa ett slags monopol för de redan etablerade och av RPS godkända sammanslutningarna. Detta är helt oacceptabelt, speciellt med tanke på RPS envisa vägran att godkänna vissa, sedan länge etablerade, riksorganisationer för idrottsskytte.

Det enda ändamålet med bilaga 1 till Fap 551-3 är att ange, vilka riksorganisationers underställda skytteföreningar som får inneha klubbvapen.

Från etiska utgångspunkter tveksamma skyttevarianter

Vi har ej vare sig i vapenlagstiftningen eller i förarbetena kunnat finna exempel på skyttevarianter som från etiska utgångspunkter skulle te sig tveksamma. En tid diskuterades lämpligheten av måltavlor som föreställde människor men sådana lär nu vara eliminerade.

Det är i sammanhanget nödvändigt att veta vilken instans som definierar begreppet "etiska utgångspunkter" och hur dessa definieras för att kunna avgöra om någon skyttevariant bryter mot några etiska regler.

För målskytte mindre lämpliga vapen

RPS påstår i Fap 551-3, 2 kap sid 6 Skjutvapens lämplighet, att enhandsvapen med en piplängd understigande ca 7 cm inte är lämpliga som målskjutningsvapen. Detta påstående är totalt grundlöst och skulle i andra sammanhang kallas "ren lögn". Alla erfarna och kunniga skyttar vet detta, men trots det så bevisades detta kända faktum även för icke-experter i den testskjutning som SVF genomförde våren 2003 i närvaro av press och politiker och som visade, att precisionsskillnaden mellan kortpipiga och andra vapen enbart är teoretisk på de skjutavstånd som är aktuella i Sverige. Att en enskild befattningshavare på RPS händelsevis har fått titel och en slags honnörsbefattning som "head coach" hos Sportskytteförbundet innebär inte, att vederbörande tillförts nya kunskaper om ballistik eller precisionsskytte.

RPS har tyvärr i flera fall visat allvarliga kunskapsbrister. Bl.a. har polismyndigheter beviljat ett okänt antal tillstånd för kulsprutepistoler i fickformat för målskytte, trots att sådana vapen dels är förbjudna att inneha och dels, som en logisk konsekvens av innehavsförbundet, inte får användas för tävlingsskytte. SVF har begärt att dessa tillstånd återkallas, men RPS som är tillsynsmyndighet agerar trots detta inte i frågan. Vi utgår från, att RPS inte vill främja kriminella vapeninnehav utan drar slutsatsen att det beror på ren okunnighet.

Vi måste tyvärr ifrågasätta RPS vapenkompetens. Kortpipiga vapen är inget samhällsproblem alls och RPS har som nämnts ingen som helst grund för sitt omdöme om deras lämplighet som målskjutningsvapen för svenska tävlingsavstånd.

När det gäller jaktvapen avgör Naturvårdsverket vilka villebråd som får jagas med vilka vapen. Jaktvapen får även användas till målskytte och ett av Naturvårdsverket godkänt vapen möter således inga hinder.

Illegala vapen kontra legala vapen

En av RPS favoritteser är att illegala vapen tidigare har varit legala. Det finns mycket som talar för att så är fallet, dock med en viktig reservation: de har varit legala utomlands innan de blev illegala i Sverige.

Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), en organisation som ingår i RPS hierarki och vars chef Olof Egerstedt nu leder utredningen, har vid åtskilliga tillfällen konstaterat, att de vapen man fått in till absolut största delen utgörs av insmugglade vapen från de forna Öststaterna. SKL har också uttalat att det är sällsynt att stulna legala vapen används vid brott.

RPS lämnar årligen rapport till Justitiedepartementet och denna rapport i sin tur blir föremål för en utredning inom Justitiedepartementet. Då uppdraget gavs åt SKL hade rikspolisstyrelsen lämnat rapporter för åren 2000, 2001, 2002 och 2003. Av dessa har de tre första nu resulterat i Justitiedepartementets departementspromemoria Ds 2004:32.

I Justitiedepartementets uppdrag till SKL nämns många punkter, som återfinnes i RPS rapport av 2003. Punkterna behandlar legala vapen. Vi finner det ologiskt, att dessa punkter nu skall bli föremål för en granskning av SKL i en utredning som skall behandla illegala vapen.

Mot denna bakgrund har vi följande synpunkter på frågorna:

  1. Eftersom en definition av begreppet "etiskt godtagbar" saknas blir det omöjligt att svara på frågan. Vi känner dock inte till någon form av organiserat idrottsskytte som skulle strida mot normala etiska begrepp.
  2. Förslaget är omöjligt att genomföra i de flesta fall. Om det ändå skulle krävas skulle det leda till monopol, och sådant skall ej tillåtas i idrottsliga sammanhang, ej heller inom skytteidrotten.
  3. Vi anser att riksdagen skall besluta om vilka skytteformer en medborgare skall få ägna sig åt.

Vi anser det oroväckande att tilltron till RPS är så låg som den är och att det är uppenbart att förtroendet sjunker efterhand som landets vapenägare inser att ökade restriktioner inte har något med samhällsproblem att göra utan i första hand är ägnade åt att begränsa målskytte och jakt. Det handlar om en uppseendeväckande suboptimering som riskerar att bli kontraproduktiv, då vapenägarna i allt större utsträckning anser sig vara måltavla i stället för att polis och andra myndigheter fokuserar på vapenkriminalitet och vapeninsmuggling. Skytteidrotten i landet blir allvarligt lidande utan att samhället i stort får några fördelar.